Diskussion eller samtal...

Varför är vi kristna så duktiga på att placera in varandra i fack? Varför är det så viktigt att sätta rätt etikett på varandra? Varför är det så mycket diskussion i högt tonläge och så lite samtal där vi är mer intresserade av att förstå den andre än att själva banka in vår egen åsikt?

Jag har funderat mycket över detta och det är något som under lång tid orsakat något som nog nästan kan kallas sorg hos mig.

Ja menar, om man i det ena sammanhanget försvarar homosexuellas rätt att vara delaktiga i kyrkans gemenskap men samtidigt uttrycker att man tycker att det är svårt att förstå Guds vilja här och att man kanske känner tveksamhet i äktenskapsfrågan. Då blir man i det ena sammanhanget klassad som liberal med dålig bibelsyn och i det andra sammanhanget som en homofob bakåtsträvare.

Det är inte alltid lätt att veta vad som är rätt eller fel och vi måste själva ta ansvar för den tolkning vi gör av bibeln, men varför kan inte flera slutsatser få rymmas? Jag drömmer ibland om en kyrka som istället för att diskutera sakfrågor mer vågar vara just kyrka, som vågar inkludera alla som vill tillhöra Jesus.

Därför blir man så glad när man läser sådana här inlägg apropå förre biskopen Bertil Gärtners död, här kan man verkligen ana försoning och förståelse. Sådant berör och inger hopp!