tisdag 5 juli 2011

Predikan midsommardagen

På midsommardagen fick jag förtroendet att predika i Greggereds kapell.


Temat var skapelsen och texterna handlade om Guds löfte till Noa och regnbågens tecken samt brödundret.
Här är min predikan:


Skapelsen

Först när jag läste dessa texter, så hade jag lite svårt att se hur de hängde ihop och hur de relaterade till dagens tema, men efter att ha bett över och funderat ett tag, så inser jag att de kanske hänger ihop mer än vad i alla fall jag först såg.

Det är lätt att förstå att temat vid den här årstiden kan vara skapelsen, under ingen annan tid på året så slösar Gud så påtagligt sin kreativitet och skaparkraft över oss. Ingen annan gång under året, så är detta kanske så tydligt.

Läser vi bibelns skapelseberättelser så är det just detta vi kan se, hur Gud i stor kreativitet och glädje säger sitt Bli till och som ett slag crescendo på alltihop så skapar han människan. Någon han gör till sin avbild och like, någon han gör i ren och skär kärlek, någon han ger av sin kreativa egenskaper och bjuder in till medskapare. I ordspråksbokens  åttonde kapitel så står det att Gud i Vishetens gestalt lekte och gladde sig med människorna
Men Gud gjorde också ett annat val, människan skulle inte bli en robot programmerad att göra Guds vilja och automatiskt älska honom tillbaka utan Gud gav oss en fri vilja att välja honom och vi vet alla hur det gick. Människan kunde inte nöja sig med de gåvor Gud gett henne, utan ville ha mer och därmed var harmonin bruten.

I den gammaltestamentliga texten idag så läser vi den sista och kanske den enklaste delen i berättelsen om Noa. Jag måste erkänna att berättelsen om Noa och syndafallet är en av de bibelberättelser jag har fått brottas mest med. Det är inte lätt att förena bilden av en älskande Gud, med bilden av Gud som tröttnar på alltihop och dränker det han skapat och så får det kanske vara med bibeln, vi får tycka saker vara svåra och kanske återkomma till dem då och då, det jag tycker mig ana av Gud i berättelsen om syndafallet är en Gud som älskar och längtar så mycket att han inte kan bära synen på hur illa människorna gör varandra och det som ju händer sen är att Gud ingår ett förbund med Noa där han lovar att gå en annan väg i fortsättningen.
Inte utplåningens och förstörelsens väg utan kärlekens och som tecken på detta låter precis som vi sjöng i första psalmen regnbågen lysa upp himlen. Någon har kallat regnbågen för skapelsens vigselring och detta är en ganska bra bild. Ett tecken på en Gud som nu lovar sin skapelse evig trohet och kärlek, en Gud som aldrig vad vi än hittar på kommer att överge oss.
(Biltur)
Det som sen framträder genom gamla testamentets berättelser och texter är att bilden av Gud kompletteras bit för bit, vi anar i Psaltarens ord en förlåtande Gud, i Höga visan en älskande längtande Gud och i profeternas texter en helig Gud. Men helt fullständig blir inte bilden förrän den dag Guds kärlek så tar överhanden att han inte bara är i relation med sin skapelse utan också som vi läste i episteltexten blir en del av den i Jesus.

Tänk er nu hur vi är där i Gallileen för två tusen år sedan. Med våra liv precis som dom är. Vi kommer med våra gåvor, men också med våra tillkortakommanden.  Några av oss är rika och andra fattiga, en del av oss har mycket att komma med, men en del av oss vill helst komma lite smygande efter med det som tynger våra liv. Alla har vi hört om barfotaprofeten, om han som talar så att en ny längtan växer i hjärtat, inte som våra präster som mest talar om lagen och får oss att krympa ännu mer, utan en som talar om att vi skall älska varandra och inte bekymra oss för morgondagen, en som säger att saliga är de som längtar efter Gud och visar barmhärtighet.
Men samtidigt som det han säger väcker ny längtan i oss, så oroar han också, för vilka är det han samlar omkring sig? Alla möjliga slags människor och en del av dem kanske inte dom vi helst vill umgås med. Prostituerade, tullindrivare och syndare...

Så har vi hört att han är på väg till en lite ödslig trakt vid den stora sjön, långt från städerna, kanske vill han vara i fred? Men vår längtan efter att höra honom är stark och vi beslutar oss att följa efter och överallt omkring oss strömmar människor till som verkar tänka samma sak.

Kommer han nu vända oss ryggen och vänligt, men bestämt be oss att återkomma en annan dag? I övermorgon tänker jag predika i Kafarnaum, då kanske ni kan komma dit? Men Jesus säger inte så, han bara ser på oss med den där kärleksfulla blicken som verkar gå rakt igenom och sen börjar han tala...

Några av de vackraste orden i den här texten tycker jag är när det står att Jesus fylldes med medlidande. Samme Gud som i den första texten inte hade orkat se människornas synder och trasiga liv, väljer nu en annan väg. Regnbågens löfte gäller, Gud överger inte sin skapelse, han söker nu kärlekens väg. Den väg där han blir vår tjänare, ingen ofarlig väg skall det visa sig, att älska är aldrig ofarligt, istället för att människorna förgörs blir det nu istället Gud som dör i vårt ställe, som en kärlekens yttersta konsekevens...

Tillbaka i Gallileen. Jesus har talat  och han har talat länge och även om det har varit en fantastisk dag, så är det nu inte bara den andliga hungern som gör sig påmind. Vi börjar lite oroligt skruva på oss. Några av oss har packat stora picnickorgar innan vi gick hemifrån, medan flera av oss bara gick som vi stod och har ingenting med oss, för en del beroende på att vi helt enkelt inte tänkte så långt, men lite pengar har vi ju med och lite bröd kanske vi kan köpa i någon av byarna här omkring? Men vi är ju så många, så kanske måste vi i så fall skynda oss dit så att inte brödet tar slut? För några av oss är inte detta något problem, mat är en lyx, vi bara ibland kan unna oss, vi har ingenting med helt enkelt därför att vi ingenting har.
Vi som har med picnickorgarna börjar se oss omkring, skall vi packa upp maten, med det känns lite fel på något sätt. efter att ha hört Jesus prata om Guds kärlek och vikten att vi också älskar varandra, så kan vi ju inte sitta och äta när andra tittar på, men här är ju så många och vår mat kommer ju ändå inte räcka och tänk om vi inte får tillräckligt själva om vi börjar dela?
Men sen händer något mycket märkligt, några av Jesus lärljungar går fram och pratar med honom och med sig har dom några bröd och några fiskar som någon gett dom. Jesus säger till oss att sätta oss i mindre grupper och plötsligt finns där bröd och fisk i överflöd, och alla är med och delar samma måltid och inte vill vi som redan har mat sitta för oss själva och äta vår egen matsäck, vi vill också vara med i denna kärleksmåltid och plötsligt är både våra hjärtan och egna korgar vidöppna och alla äter och skrattar och aldrig har Guds kärlek varit så påtaglig och nära...

När jag var ganska nykristen, så var det en person som skulle försöka övertyga mig om att de under som Jesus gjorde och som det står om i bibeln att de alla hade en naturlig förklaring och när vi kom att prata om brödundret så var förklaringen den att undret egentligen handlade om att människor började dela med sig och att maten då räckte till alla, en förklaring som jag även senare hört av en del teologer. Nu tycker inte jag att den riktigt håller eftersom den knappast förklarar att man kunde samla ihop 12 korgar med mat efteråt, på något sätt kräver detta kanske ett mer övernaturligt ingripande, men jag tänker att det som hände där långt ute i den öde trakten, där ingen mat fanns att köpa, var kanske båda delarna.
Någon som hörde Jesus blev så berörd av det som sas att han beslöt att verkligen göra som Jesus sa och han gav av det han hade och när Jesus välsignade detta så blev det verkligen mer bröd och fisk, men även den kärlekshandling som den förste personen visat spred sig. Ingen vill väl sitta där själv med sin matsäck, utanför gemenskapen, utan alla ville vara med.

Shane Claiborn, amerikansk teolog och kristen radikal som bland annat grundat en kommunitet med namnet “Simple way”, skriver i sin bok “Den oemotståndliga revolutionen” om det som han kallar mystisk mångdubbling; När vi öppnar våra hjärtan och börjar dela varandras liv så blir vi mer än vår delar. När vi verkligen släpper in Gud så kan han göra underverk med de resurser vi har. Han skriver: s 141-142.

Temat för dagen är Skapelsen och det jag tror är viktigt i dagens texter det är att Gud bjuder in oss som medskapare. Han som själv valde den kärlekens och delandets väg som innebar att han inte är en Gud som en gång skapat världen och sen lite ovanifrån tittar in i den som i ett dockskåp utan han är en Gud som passionerat älskar sin skapelse och som bara längtar efter att vi skall älska honom tillbaka. En Gud som slösar det vackra över oss. Ignatius av Loyola, levde på 1500-talet och var en av jesuitordens grundare och skapade en slags andliga övningar för hur man på ett mycket jesuscentrerat sätt kan fördjupa sin överlåtelse till Gud. Övningar som idag visat sig vara mycket användbara även för den moderna människan som längtar efter fördjupad Gudsrelation. Han skriver i inledningen till dessa övningar att vi har fått skapelsen för att den i sig skall väcka vårt gensvar och vår kärlek och tacksamhet till Gud.
Men vi ser också en Gud som känner smärta över sin skapelse när den lider och smärtan och medlidandet blev så stort att Gud till slut valde att bli en del av sin skapelse och i Jesus inbjuda oss till ett liv i gemenskap med honom och med varandra. Ett liv där vi uppmuntras att dela med oss av vår kärlek, vår tid och våra resurser och när vi gör det så gör Gud något ännu större och mer fantastiskt av det.
Jag tror inte Gud gjorde en jord och sen tänkte “Jag gör bara resurser så det räcker till ungefär hälften av dom som bor där.” Nej, han uppmuntrar oss att dela och varje gång det sker så blir världen en lite vackrare plats att vara på och vi kommer lite närmare den dag då hela skapelsen skall vara återställd till det den var tänkt att vara från början.

Låt din vilja ske..., ge oss idag det bröd... Låt oss uppriktigt be den bönen!

söndag 29 maj 2011

Heligt år och helig dag...


Vi hade igår en träff med de från kommuniteten som bor i Västsverige med omnejd. Peter Halldorf kom dit och pratade bland annat en del om kyrkoåret och med sig hade han sin senaste bok som precis kommit från tryckeriet, så ett ex fick jag med mig hem.

En tanke ur boken berör mig, att det första som kallas heligt i bibeln är varken en plats eller person utan tiden själv. "Gud välsignade den sjunde dagen och gjorde den till en helig dag".

Kanske handlar vilodagen inte bara om en dag att ta det lite lugnare på och hinna med det där vi inte gjort de tidigare dagarna, kanske är det allvarligare än så, kanske finns här något nedlagt redan i våra skapelsevillkor? Kanske skulle våra liv bli lite mindre pressade om vi verkligen tog det heliga på allvar och verkligen vilade varje vecka?


måndag 2 maj 2011

Vid Tiberias strand

Igår hade jag förmånen att få predika. Vi firade en "Tiberiasmässa" där liturgin var inspirerad av händelserna vid på stranden vid Tiberias. Därför använde vid första årgångens texter och predikan är därför över 1 Kor 15:1-11 och Joh 21:1-14




Några av lärljungarna har lämnat Jerusalem och begett sig till Galileen. Enligt texten har de redan mött Jesus som uppstånden, men säkert var de fortfarande väldigt förvirrade och man anar att de inte riktigt visste vad de skulle tro. Hade Jesus verkligen blivit levande och i så fall hur? Var det en syn eller dröm de haft eller levde han verkligen? Vad betydde detta för dom själva? gällde deras kallelse att följa Jesus eller var allt slut nu?
De dom nu gör är att återvända hem till det som för dom var vardag. Kanske dom kände att livet med Jesus hade varit en vacker parentes i deras liv och att dom nu skulle återvända till det vanliga livet. Kanske orkade de inte stanna Jerusalem, det blev säkert väldigt pressande att sitta gömda i övre salen, nu återvände dom till tryggheten. Hos Petrus och även hos de andra gnagde säkert också känslan av misslyckande. De hade inte trots sina goda föresatser förmått följa Jesus till korset. De hade förnekat och sprungit och gömt sig.

Men kanske fanns det också en tanke att återvända till platsen där allt började, kanske var det ett sätt att försöka förstå sin kallelse. att återvända till platsen där Jesus hade sett på dom och sagt “Följ mig!”
Många av oss har kanske sådana platser i våra liv. Platser där vi upplevt ett starkt tilltal av Gud och som många år senare förmedlar en trygghet för vår tro. Jag har sådana platser. Gud är barmhärtig, han vet vårt behov av trygghet och känna igen, vi får ha dom goda platserna, så länge inte dessa blir viktigare än mötet som faktiskt ägde rum där. Och vi måste ibland också våga lämna tryggheten och ha förväntan på att Gud vill vidga våra perspektiv .

Väl framme vi Tiberiassjön eller Gennesarets sjö, så vill Petrus ut och fiska. Det finns något så befriande alldagligt i hans kommentar “Jag ger mig ut och fiskar”. Säkert var det skönt att använda kroppen och göra sådant man kunde när tankarna i övrigt var i kaos. De ger sig ut i båten, men får ingenting. Väcktes minnen till liv från en annan natt några år tidigare, när fiskelyckan också uteblivit när Jesus sedan kommit och gett dom fisk i överflöd, det som sedan blivit startskottet för att följa honom? Eller hade det bara varit skönt att vara ute i båten en stund och nästa natt kanske det skulle det gå bättre.

I gryningen är de i alla fall på väg tillbaka. Vi vill gärna tänka oss en stilla vårmorgon... Själv deltog jag på annandagen i en Emmausvandring utmed havet nere på vårt sommarställe. Havet då låg blankt som en spegel och det var vårblommor och fågelsång överallt. Kanske var det en sådan morgon även vid Tiberias strand och när båten närmar sig stranden så ser de att någon står där. Var det Jesus? Eller var det någon annan? Jo men visst är de han? eller? Var han verkligen levande eller misstar jag mig? Vad ser de andra? När personen på stranden sen säger “Kasta ut näten på högra sidan” så måste ju känslan av att ha varit med om det här förut ha gjort sig påmind, men till skillnad från första gången han mötte Jesus och han uppmanande honom att slänga ut näten så verkar Petrus inte protestera utan gör som Jesus säger. Erfarenheten av det tidigare gudsmötet har gjort Petrus mer lyhörd. Nu upprepar sig historien och näten fylls av fisk och då är det ingen tvekan längre. Johannes är den som först vågar lita på det han faktiskt upplever och han säger de förlösande orden “Det är Herren” 

Gud vill möta oss i det alldeles vardagliga och jag tror att vi ibland inte riktigt vågar ta till oss att de faktiskt är Gud vi mött. Kanske tror vi att upplevelser av Gud måste vara väldigt känslosamma och starka och ibland möter Gud oss även på det sättet, men ofta tror jag att det istället är i vardagens lunk och rutiner som vi kan se Gud om vi bara stannar upp.

Det som nu följer på stranden är en av evangeliernas allra vackraste berättelser. Jesus har förberett en måltid och de slår sig ner och äter. Det finns en så stor omsorg i detta. Jesus har sett deras slit under natten och gått där och pysslat, tänt eld och tagit fram bröd och grillat fisk. De slår sig ner och äter, Johannes får återigen luta sig mot Jesus bröst, alla är trötta efter natten, men måltiden med Jesus ger en känsla av frid som de inte riktigt kan förklara. Alla förstår att det är Jesus, men de vågar inte fråga, kanske är de rädda att det som de nu upplever skall störas. I fortsättingen på texten, den vi inte läser idag, men läs den gärna själv senare, så blir Petrus upprättad, han får chansen att efter sitt förnekande istället få visa sin kärlek till Jesus. Jesus gör Petrus och de andra fria att nu gå vidare.

Att den här måltiden var viktig för Petrus förstår vi, när han några år senare i Cornelius hus skall berätta om och ge legitimitet till sitt uppdrag så säger han i Apostlagärningarnas 10 kapitel så säger han “Men Gud uppväckte honom på tredje dagen och lät honom visa sig, inte för hela folket utan för vittnen som Gud i förväg hade utvalt, nämligen för oss som åt och drack med honom efter hans uppståndelse från de döda. Han gav oss uppdraget att förkunna för folket och vittna om att han är den som Gud har bestämt till att döma levande och döda.”

Att äta med Jesus gör att Lärljungarna förstår att han verkligen har uppstått, på riktigt. Måltiden i sig blir ett vittnesbörd om uppståndelsen.

När vi nu med facit i hand läser de olika texterna om hur Jesus möter sina lärljungar efter uppståndelsen så går det som en linje hur han på något sätt knyter ihop alla trådar från den tid han vandrat med dom och nu utrustar dom för att bli kärnan i hans kyrka. den kyrka som skall vara Jesus själv, hans kropp här på jorden även när han nu lämnar den. Det kan ju tyckas vara en ganska bräcklig grund att bygga något överhuvudtaget på...

Den plan Gud hade för att föra ut sitt evangelium byggde på en liten grupp, ganska rädda och osäkra, män och kvinnor

En ganska bräcklig plan kunde det tyckas, men så här tvåtusen år senare så är vi 2,4 miljarder människor på jorden som bekänner oss till denne Jesus!

Människor som mött den uppståndne Herren och sen utrustats med den helige ande kan som Petrus och Johannes säger när de en tid efter pingsten står inför samma stora råd som ville korsfästa Jesus. ”Vi kan inte tiga om vad vi sett och hört!”
Paulus vars CV inte heller var så mycket att skryta med skriver utifrån en djup erfarenhet av att ha fått sitt liv förvandlat av sitt möte med Jesus. Han har insett att han är helt beroende av Guds nåd och det är genom guds nåd och kärlek som han kan vara fri och dela sin erfarenhet med andra. Bara den som själv mött nåd och förbarmande kan på ett trovärdigt sätt berätta detta för andra och därför måste kyrkan med nödvändighet vila på alldeles vanliga människor, med fel och brister, men som förstått att det bara är Guds kärlek som på riktigt kan förvandla och göra helt. Den kristna församlingen består inte av perfekta människor, men den inbjuder till helhet och fullkomlighet eftersom det är en inbjudan att dela livet med Gud själv.

Varför skickade inte Gud ute ett gäng änglar att förkunna evangeliet istället. Varför förlitade han sig på något så bräckligt som oförutsägbara människor? Jo för att änglar är jättebra för att agera budbärare och utföra olika uppdrag för Guds räkning, men de är helt värdelösa när det gäller att förkunna evangeliet på ett trovärdigt sätt eftersom de aldrig har upplevt Guds nåd. Att berätta om Guds nåd kan bara den göra som själv fått uppleva nåd och barmhärtighet!

Kyrkan är en framgångssaga som helt saknar motstycke i världshistorien och vi får ta vid där lärljungarna slutade. Vi får också vittna om våra möten med uppståndne Herren. Fortfarande består kyrkan av människor som gjort personliga erfarenheter av att ha mött Jesus oftast i ganska vardagliga situationer, men ibland behöver Gud ta i lite mer som till exempel med Paulus.

Vi fastnar ofta i en uppgivenhet och ser bara kyrkans alla misslyckanden, vi lever i ett sekulariserat samhälle och vi kan ofta uppleva att vi som kristna är marginaliserade, men kanske måste vi våga lita på att Gud aldrig kommer låta sin kyrka gå under. Ser vi genom kyrkans historia, så finns det mycket att inte vara speciellt stolt över, men vi kan samtidigt se att Gud till synes i rätt tid alltid har sänt en ny väckelse in i kyrkan. Kanske vill Gud utrusta oss här idag för att bli ännu frimodigare och gå ut och vittna om det Gud gör i våra liv? Kanske finns det någon på din arbetsplats eller på din gata som längtar efter Gud, men inte vet hur denna längtan skall finna sitt fäste. Det är just så som evangeliet förts vidare i alla tider och jag är helt övertygad om att det kommer hända igen även i vår tid. Samtidigt tror jag vi också måste våga visa att församlingen faktiskt består av alldeles vanliga sårbara människor, människor som misslyckas och råkar ut för svåra saker i livet, men med den skillnaden att våra möten med den uppståndne har gett oss en väg till den nåd som inbjuder till en gemenskap med Gud.

Berättelsen om lärljungarna på stranden av Tiberiassjön är också berättelsen om ditt och mitt liv. Jesus dukar upp en måltid för oss, där vi får möta och känna igen honom. Han visar dig samma omsorg som han visade sina lärljungar där på stranden. Han vill upprätta oss och göra oss fria och han vill sända oss vidare."

tisdag 26 april 2011

Glad påsk


Nu är vi hemma igen efter en fantastiskt fin påskhelg. Vi brukar alltid vara hemma och fira påsk i församlingen, men i år beslöt vi att åka till landet. Landet ligger i Farhult invid Skälderviken och här finns en mycket livaktig församling i Svenska kyrkan. 
Vi har verkligen fått vara med och gestalta påskens mysterium. Allt från skärtorsdagens nattvardsfirande, långfredagens allvar, påsknattens och påskdagens glädje till annandagens Emmausvandring längs med havet med efterföljande mässa på den EFS gård som ligger i närheten. I församlingen är man oerhört duktiga på att använda liturgin på ett sätt som gestaltar evangeliet. Dessutom har vädret varit fantastiskt. Vi är så glada att vi inte har behövt välja mellan lata dagar på landet och att fira påsk i kyrkan. Vi fick både och....




Kristus är uppstånden!

måndag 18 april 2011

Brev inför stilla veckan

Inser att jag antingen får börja skriva eller lägga ner den här bloggen...


Därför börjar jag med att lägga ut ett brev jag skrivit. Jag har under fastan inför varje vecka skickat ut en ordning för böner och med dem ett kort brev. Det här är det jag skrev nu inför stilla veckan. Vill du hitta bönerna så finns de här.



Vi går nu in i Stilla veckan eller Stora veckan som den kallas i en del traditioner. Veckan som gestaltar de mest omvälvande dagarna i vår världshistoria. Kanske på ytan inte märkvärdigare än vilken upprorsman som helst som till slut fick en övermäktig ordningsmakt mot sig, men under ytan händelser som för alltid ändrade våra villkor som människor här på jorden.

Först den kärleksmåltid som Jesus äter med sina lärljungar och sedan kallar oss att fortsätta dela med honom och varandra, sedan Getsemane och korset där Gud tar den yttersta konsekvensen av sin kärlek till oss när han lider och dör och fullt ut delar allt det lidande och elände som vi människor överhuvudtaget kan tänka oss. Där på korset fanns all vår övergivenhet och uppgivenhet, där fanns Auchwitz, Rwanda, AIDS-epidemin, jordbävningen i Japan, varje tonåring som skadar sig själv och varje barn som dör på grund av bristen på rent vatten.

Där fanns du och jag med allt det vi bär på, det som drabbar oss och det som vi själva gör ont mot andra. I varje nattvard när brödet bryts så är det just detta vi gestaltar, hur Jesus själv bryts ner och där i det brutna finns all den smärta vi bär på.

Men vi vet också att det inte slutar där, den kärlek som Gud visar oss går inte att besegra, inte ens med döden. Vi lever efter påskdagens morgon, den morgon då en ensam ledsen kvinna sitter vid den tomma graven, förvirrad och uppgiven och plötsligt hör någon säga hennes namn. Där vid den graven får även du och jag sitta och möta den uppståndne Herren. Varje gång vi samlas till gudstjänst så är vi där med henne i strålande glädje. Vi får vara ett tecken i världen på en ny världsordning där hur mörkt det än ser ut så har inte döden och ondskan det sista ordet. Varje gång vi firar nattvard så är den uppståndne Herren där och möter oss med sitt ”Frid åt er alla”.

Jag önskar dig en välsignad stilla vecka!