tisdag 29 maj 2012

Pingst

I söndags hade jag glädjen att predika i Johanneskyrkan. Här kommer min predikan om någon vill läsa:




Koptisk ikon målad av Ayman Adeib, orginalet finns i Övre Salen på Bjärka Säby. Att vara i stillhet inför den har gett mig mycket inspiration genom åren...


Predikan Pingstdagen 2012
”Den heliga Anden”
Den heliga Anden. Det är inte så ofta som Anden så här får stå i centrum av förkunnelsen, men idag firar vi en av kyrkans tre stora högtider, den dag som ibland kallas för kyrkans födelsedag, den dag som blev startskottet för allt det som hände efter det att Jesus lämnat sina lärjungar här på jorden och efter fullbordat verk återgått till Fadern. Pingstdagen. De två övriga högtiderna är ju julen där vi firar hur Ordet blev människa och påsken där vi ju firar hur Jesus går från död till liv och pingsten, när Anden utgjuts, blir ju på något sätt både en avslutning och en ny början.

Pingst kommer av ordet pentecosté som helt enkelt betyder femtio och kommer sig av att denna högtid kommer femtio dagar efter påsken. I judisk tradition kallas högtiden för shavuot; veckohögtiden och var från början en skördehögtid, men som också efter hand kom att firas till minne av hur Gud gav sitt folk lagen på Sinai. Pingsten räknades tillsammans med påsken och lövhyddohögtiden till en av de stora pilgrimshögtiderna och judar från hela den då kända världen kom till Jerusalem för att fira högtiden och be i templet.  Det var alltså mycket folk i rörelse den där dagen, lärjungarna som tio dagar tidigare uppe på Olivberget hade tagit farväl av Jesus var samlade i Övre salen. Det står i kapitel ett av Apostlagärningarna hur de under den här tiden varit samlade i ständig bön tolv personer är här nämnda vid namn, elva apostlar och Maria Jesu mor, men åtminstone tidvis verkar så många som 120 personer varit samlade.
De var alltså på ett sätt förberedda på att något skulle hända, Jesus hade ju talat om denna Hjälpare som skulle komma, de hade varit i ständig bön och så sker undret. Det som är beskrivet i Apostlagärningarna är det som brukar kallas för en teofani, en gudsuppenbarelse. Ett dån som av en vind och tungor av eld fördelades på de församlade och därefter kan man väl lugnt säga att ingenting var sig likt, Kyrkan var född. Apostlagärningarna är en mycket spännande läsning om hur evangeliet spreds från plats till plats från människa till människa och någon har föreslagit att denna bok inte borde heta Apostlarnas gärningar utan den Heliga Andes gärningar genom apostlarna och 2000 år senare så sitter du och jag här och även vi får nås av den eld som Gud tände där i Salen på Sionsberget i Jerusalem.

När jag läste dagens texter och började fundera på vad den heliga Anden gör så var det ett av våra ledord som kom för mig och det var Gemenskap, för jag tror att det kanske är något av det viktigaste Anden ger oss och min predikan idag kommer därför vidare handla om detta om hur den heliga Ande skapar gemenskap med Gud, i församlingen och med världen.

I Jesu avskedstal där evangelietexten var hämtad, så pratar Jesus mycket om den Hjälpare han skall sända. Hjälparen skall påminna oss om det Jesus lärde och ge oss frid. Avskedstalet handlar om en närmast intim relation mellan Fadern och Sonen och där Anden vill dra in även oss i denna gemenskap. Jag kallar er vänner säger Jesus till sina lärjungar. Pingsten Ande ger oss alltså en väg att återställa den relation till Gud som människan hade från början, en relation där människan, skapad till Guds avbild levde i en fullständigt harmonisk gemenskap med sin Skapare, men som i och med syndafallet bröts.
Bibelns berättelse är från och med det en berättelse om människors längtan att återfå denna gemenskap, att åter få kalla Gud sin vän, men skadade av synden så klarar människan inte av det. Berättelsen om tornbygget i Babylon är en berättelse om människors försök att åter bli jämställda Gud, men man försöker bygga på egen hand, det blir ett högmodets bygge ”Vårt namn blir känt” och Gud får tillslut gripa in, helt enkelt för att skydda människorna från sig själva och för att han istället ser helt andra vägar.
Så väljer han till sig ett folk som han efterhand upprättar förbund med och påbörjar på så sätt det mödosamma arbetet med att åter upprätta sin kärleksrelation till den värld som han hade skapat. Lagen vid Sinai var ett steg på den vägen. I det judiska pingstfirandet så betonas just detta kärleksperspektiv och ”lagen” som för oss snarare för tankarna till regler och straff, benämns snarare med ord som för tankarna till ett äktenskapsförbud. Pingsten upphävde inte det förbundet, tvärtom, men som det står hos Hesekiel Jag skall ge er ett nytt hjärta och fylla er med en ny ande. Jag skall ta bort stenhjärtat ur kroppen på er och ge er ett hjärta av kött. Med min egen ande skall jag fylla er. Jag skall se till att ni följer mina bud och håller er till mina stadgar och lever efter dem.” Genom pingsten blir vi levande, vi får ett hjärta av kött istället för ett av sten. Lagen är en vägvisare som visar oss vägen till Livet, Anden gör oss delaktiga i livet. Anden är vår hjälpare. När vi inte förmår uppfylla det bud som lagen sammanfattas i Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv”, då tar Anden vid. Den kärlek vi inte själva förmår, den vill Anden ge oss. Anden drar oss in i en gemenskap med Gud där vi får förlåtelse och upprättelse och där vi får kalla Jesus för vår vän. Oändligt älskade, aldrig ensamma. Vi får säga som kvinnan i Höga visan. ”Jag är min väns och han är min”
Det som händer på pingsten är alltså en personlig upplevelse, tungor som av eld stannade på ”var och en”. Vi får alla ta emot Anden som en personlig gåva och var och en får leva i gemenskap med honom och var en gestalta ett liv lika Jesus själv. 

Men att Anden är personlig innebär inte att pingstens upplevelse är privat och individuell, tvärtom så skapar Anden också här en gemenskap mellan de troende som sedan, om än inte alltid enkel och ofta sårad och lite trasig, men ändå kontinuerlig sedan dess. Att komma till tro är personligt, men ingen privatsak, tron är till sitt väsen gemenskap med alla de andra troende. I vår trosbekännelses tredje artikel, det vill säga den del som just handlar om den heliga Anden så uttrycks detta, att vi tror på ”de heligas gemenskap”. Om vi läser fortsättningen av Apostlagärningarna, om hur livet fortsatte att gestalta sig i den första församlingen så ser vi att just gemenskapen med varandra blev ett att församlingens kännetecken. Andra kapitlet i Apostlagärningarna avslutas med: De som tog till sig hans ord lät döpa sig, och den dagen ökade de troendes antal med inemot tre tusen. Och de deltog troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna.” och lite senare i kapitel fyra: ”Alla de många som hade kommit till tro var ett hjärta och en själ, och ingen betraktade något av det han ägde som sitt; de hade allt gemensamt.”. Vi har kanske lätt att idealisera de första församlingarna och vi behöver inte läsa så långt vidare för att inse att där som i alla mänskliga gemenskaper så uppstod också problem, men samtidigt kommer i alla fall inte jag ifrån att det finns något uppfodrande i dessa verser. Ingen betraktade något av det han ägde som sitt. Sannolikt handlade det här om egendomsgemenskap och det finns många goda skäl även för oss att fundera över hur vi hanterar våra materiella resurser, men jag tror också detta handlar om alla andra de gåvor Gud utrustar oss med. Hur vi får se att det som var och en bidrar med får passa in i en större helhet där allt tillhör alla, inget är till bara för oss utan för den större helheten. Vi får bidra med det vi har, vår tid, vår talang och vårt engagemang. Men jag tänker också att detta gäller i Kyrkan med stort K. Här får vår lilla församling och vårt samfund bidra med just vår tradition och erfarenhet i det stora sammanhanget. Vi behöver inte oroligt bevaka varandras olikheter utan istället se dessa som en tillgång för helheten. Eftersom som Kyrkan består av individer och församlingar och aldrig bildades i ett vakuum utan i relation till den situation som rådde just där respektive församling uppstod så har Kyrkan också från början speglat både mångfald och enhet. Jag hörde häromdagen en person beskriva kyrkan just utifrån detta, som en flod där varje liten församling bidar med sitt flöde till det stora gemensamma vattendraget. Kyrkan är så mycket större än du och jag, Anden vill inte släta ut och göra oss alla lika, men den vill göra oss öppna för att se Kristus i varandra, även i de sammanhang vi kanske till en början kan känna oss lite främmande inför. Jag menar inte att allt som sker i Kyrkans namn är bra, men jag tror det skulle vara bättre om vi istället för att döma ut detaljer hos varandra förmådde lyfta blicken för att istället bedöma vilken frukt ett sammanhang bär. Jag tro att vi kanske då kan bli förvånade och berikade. Vi har en tendens närmast inbyggd i oss att dela in varandra och tala om "vi och dom", där "vi" oftast är de som i alla fall gör mest rätt. Men är det något Jesus visade så var det ett gränsöverskridande när han delade måltid och umgicks med dem som den tidens religiösa system uteslöt. Kyrkans perioder av andlig förnyelse har ofta föregåtts av att människor som tidigare uteslutit varandra faktiskt har sett Guds verk även hos den andre. Anden har en förmåga att överraska våra föreställningar om hur och till vem som gåvorna ges. Här tycker jag att jag själv bara senaste tiden fått vara med om flera saker som ger i alla fall mig hopp. Kyrkokonferensen förra helgen är till exempel en sådan sak. För som Kyrka så har vi också en gemensam kallelse och här kommer jag till den tredje saken jag tänkte prata om. Nämligen att Anden ger oss gemenskap med världen. Vår kallelse är att som kyrka bära ut evangeliet om Jesus ut i världen. Att på språk som människor förstår tala om Guds goda gärningar. Lika lite som pingsten var bara för vår personliga skull, så är den inte bara för Kyrkans skull utan pingsten är också en helt universell händelse. Jesus hade vandrat genom städer och byar, helat, predikat och upprättat och därigenom gett en försmak av ett kommande Gudsrike. Från och med pingsten så är detta nu Kyrkans, det vill säga vår, uppgift. Att samlas till gudstjänst och att leva i den kristna gemenskapen handlar i första hand om att fortsätta att gestalta detta Gudsrike i världen, i handling och i ord på ett språk som människor förstår. Om tornbygget i Babel ledde till att man slutade att förstå varandra så leder pingsten tvärtom till en större förståelse. Den hänryckning som drabbade lärjungarna ledde inte till att de blev inåtvända och svårförståeliga utan tvärtom till att evangeliet blev förkunnat för fler. Gud vill ge oss sin frid, men jag är tveksam om han egentligen kallar oss till så mycket lugn och ro. När vi träffas här och firar gudstjänst, när vi bryter brödet och ber för varandra och för världen så gör vi också det för världens skull. Genom den heliga Anden så får vi umgås med alla de andra heliga, både de som funnits före, finns på andra platser och de som vi träffar här i Johanneskyrkan söndag efter söndag. Detta kan då, om vi öppnar oss, även göra var och en av oss till mer heliga människor, beredda att precis som den vi följer leva utgivande för världen omkring oss. Vår utmaning här, där vi finns, blir att gestalta evangeliet utifrån de förutsättningar som finns just här, på de språk som människor just här förstår. Pingstens berättelse tycker jag ger hopp, för pingsten pågår än. Gud utgjuter sin Ande över var och en som vill ta emot honom, om vi vågar och är beredda att lyssna till den rösten så kommer också vi, precis som apostlarna att kunna fortsätta förkunna evangeliet i vår tid, till alla de som hungrar och törstar efter rättfärdighet. I Gemensam Framtids ”programförklaring” står det att vi vill vara ”En kyrka för hela livet där mötet med Jesus Kristus förvandlar – mig, dig och världen ”
Låt oss anta utmaningen att bli en gemenskap där just detta får ske. Genom Anden får vår gemenskap med Herren får leda till en kärleksfull gemenskap med varandra som hjälper oss att gå ut och leva i gemenskap med hela Guds skapelse och på så sätt vara ett vittne om honom som sa ”Jag är med er alla dagar alla dagar till tiden slut”
I en av de sista verserna i Uppenbarelseboken och därigenom i hela bibeln så står det:
”Och Anden och bruden säger: ”Kom!” Och den som hör det skall säga: ”Kom!” Och den som törstar skall komma. Och den som vill skall fritt få dricka av livets vatten.”

Kom helig Ande!