Jag skall bli pastor...

Glömde ju visa min alldeles egna kyrkohandbok som jag fick i samband med teologgruppsmötet igår.





Allt kändes plötsligt lite verkligare. Kyrkan tänker sig verkligen att jag skall använda den här, även om jag inte kan göra allt ännu..

Dopdag...

Igår kväll var jag på vår teologgrupp som brukar träffas ett par gånger per termin i Betlehemskyrkan. Igår kom vår föreslagne kyrkoledare, Lasse Svensson, dit och vi pratade om lite olika saker bland annat om det teologiska grunddokument som nu finns för gemensam framtid. En av de saker vi samtalade kring var dopet. Vi blir ju en kyrka som omfattar olika doppraxis och det har därför varit viktigt att poängtera att dopet är ett och giltigt i hela kyrkan oavsett när i livet det skett.


Det var sen extra roligt att komma hem och fira Moas 10:e dopdag! Vi tände hennes doljus och hon läste själv ur det brev hon fått från vår församling med anledning av att det var just 10 år sedan hon döptes. I brevet som var adresserat direkt till henne så stod det om hur Gud omfamnat henne i dopet och att hon får växa i tro på honom, att Jesus kallar människor att bli hans lärljungar och vänner. Allt skrivet på en nivå som hon förstår. Det var jättefint och dagen till ära hade hon dessutom fått pappa att köpa en prinsesstårta... Det var väl inte riktigt i linje med min fasta, men kändes som ett sådant där tillfälle då det varit mest lagiskt och kärlekslöst att avstå, så jag åt en liten bit...

Askonsdag...

Igår firade vi som många andra kristna över hela jorden askonsdag och för andra gången gjorde vi det med en nattvardsgudstjänst. I år beslöt vi att göra lite annorlunda genom att vi bjöd in till en "mässa vid bordet". Vi hade dukat ett vacker långbord med vita dukar och började med att ett enkelt nattvardsfirande där vi sedan fortsatte gemenskapen med att äta tillsammans. Jag hade gjort en linssoppa och till det åt vi samma slag bröd som vi en stund tidigare delat i eukaristin. Under måltiden uppmuntrades alla att dela lite tankar och erfarenheter kring fastan och när alla ätit färdigt avslutade vi vår gudstjänst med att den som vill kunde få korset tecknat i pannan med askan och där jag fick be för var och en med orden Kom i håg, o människa att du är stoft och åter skall bli stoft. Du får följa Jesus genom död till liv. Hans kärlek omsluter dig och följer dig! Samtidigt spelade en person gitarr och sjöng några sånger och det blev en jättefin stund som sen avslutades med en kort bön och välsignelsen.

Det var första gången vi gjorde så här och jag tror att det uppskattades. Det blev starkt att få dela gåvorna och på något sätt blev även den vanliga måltiden och gemenskapen helgad.

Nu fortsätter fastan och jag tänkt försöka dela mina tankar lite oftare under den här tiden. Jag tänker under fastan försöka avstå från kött och sötsaker så långt som möjligt och försöker dessutom gå upp lite tidigare varje morgon för att kunna ta en lite längre stund i bön. Hittills känns sötsakerna svårast...

Frikyrka eller ej...

Senaste dagarna har det pågått en debatt angående frikyrkans roll och framtid. Det hela startade med en debattartikel där en person välkänd i frikyrkan beskriver sitt beslut att åter begära inträde i Svenska Kyrkan som han beskriver som den naturliga orienteringspunkten i Sverige och han ifrågasätter om inte frikyrkan gjort sitt.
Jag tycker han ställer viktiga frågor även om jag inte delar hans slutsats. Jag har ju på ett sätt gått den andra vägen från Svenska kyrkan till frikyrkan där jag nu varit medlem i över 20 år. Jag har dock aldrig lämnat Svenska kyrkan som jag fortfarande känner att jag också vill vara en del av, mycket för att det är där mina rötter är, det är där jag kom till tro och jag har många vänner och anknytningspunkter dit. Samtidigt var det ju ett slags steg jag tog nu i höstas då jag beslöt att det var inom frikyrkan, närmare bestämt Gemensam framtid som jag vill verka som pastor.
Jag tror att vi alla oavsett kyrkotillhörighet måste fundera var vi har vårt centrum och låta detta komma till uttryck i gudstjänsten, att låta bönen vara vår livsluft, Ordet vår vägvisare och det brutna brödet det som bär våra liv. Sen kan formerna se olika ut, men jag tror att vi måste med medvetandegöra vad vi vill med gudstjänsten och på så sätt bli vaksamma mot sekulariseringen som också påverkar våra liv. Därför var det glädjande att läsa detta som "mina" kyrkoledare skrev i dag och även här framförs en tänkvärd reflektion över det som skrevs i debattartikeln.

Storm och annat...

Det har gått ett tag sedan jag sedan skrev i den här bloggen och mycket har hänt. Bland annat har jag sökt, blivit antagen och nu påbörjat min utbildning till pastor i vårt nya samfund Gemensam framtid. Kanske är detta ett bta tillfälle att börja blogga igen och jag kommer försöka att längs vägen dela lite tankar och reflektioner kring det jag nu får uppleva. Jag tänkte dock börja med att dela gårdagens predikan som jag höll i Lindome kyrka. vi har varje år ett predikant byte och det här året var det jag som fick förrtoendet att representera vår församling, samtidigt som en av Lindome församlings präster kom till oss. Det var en jättefin gudstjänst med både dop och nattvard och väldigt roligt att få dela mina tankar med församlingen där.
Gårdagens evangelietext handlar om hur Jesus stillar stormen och den gammaltestamentliga texten var hämtad från Jobs bok. två texter och situationer som har legat nära mitt eget liv det sista. Jag har känt en stor förtröstan när det gäller det som har med mina studier att göra, men i övrigt är det mycket som har stormat. Det är gott att veta att jag får vara där tillsammans med Jesus i stormen, han som alltid bär...

Predikan 4 sön efter trettondagen, "Jesus är vårt hopp"

I november hade jag glädjen och förmånen att ytterligare en gång få besöka Israel och de Palestinska områdena på Västbanken och för första gången området kring Genesarets sjö.

Att resa till platserna där bibelns berättelser utspelar sig har för mig gett ny inspiration och förståelse i min egen bibelläsning. Inte minst när det gäller saker som geografi, natur och hur vädret är gör att man har lättare att tänka sig hur det måste ha varit när händelserna ägde rum. Men det finns några undantag där detta nästan blivit svårare efter man varit där och den här texten om hur Jesus stillar stormen är för mig faktiskt en av dem. Varför då? Dels för att sjön faktiskt inte är särskilt stor och dels för att när jag var där och fick åka båt ut på sjön så sken solen och sjön var ganska stilla.

Genesarets sjö, eller Lake Tiberias, Lake Kinneret är ca 166 km2 stor och har ett maximalt djup på 43 m. Omkretsen är ca 53 km, det går alltså att cykla runt sjön på en halvdag om man cyklar hyfsat snabbt och inte har en alltför dålig cykel. Den ligger ca 210 meter under havsnivån och är därmed världens lägst belägna sötvattensjö. från sjön rinner Jordanfloden ner mot Döda Havet som ligger på ca 400 m under havsnivån. Båda sjöarna har idag allvarliga problem med att vattennivån sjunker eftersom avtappningen av vatten t.ex. till odlingarna i Jordandalen är större än tillflödet.

Jag roade mig med att jämföra storleken på sjön med andra sjöar och konstaterade att om den legat i Sverige skulle den kommit på plats tretton, mitt emellan Storuman och Stora Lulevattnet. Siljan t.ex. är ca 100 kvm2 större.

Det borde därför inte varit något speciellt märkligt företag att segla över från ena sidan till den andra, maximala längden över sjön är ca 21 kilometer. Förmodligen hade man gjort den här resan många gånger och man gav sig säkert av utan några större betänkligheter, Jesus la sig att sova och allt var frid och fröjd.

Men det som är väldigt lurigt med området kring Genesaret är att på grund av bergen omkring så kan det komma in vindar från Medelhavet och vädret kan väldigt snabbt slå om och sannolikt så tornade ovädersmolnen hastigt upp sig och stormen kom över dem, så hastigt att man inte hann vända eller söka skydd i en närmare hamn.

Här kan vi stanna upp lite för är det inte ofta så här det ser ut också i våra liv när det svåra drabbar? Allting är bra, inget varslar om en förestående fara, men plötsligt har vi drabbats av något. Kanske fanns det tecken innan, men inget vi kanske tog på särskilt stort allvar och så plötsligt står vi inför fullbordat faktum. Vi kan säga att det finns ett för och ett efter det som drabbat oss. Jag råkade själv ut för en ryggskada för en del år sedan som påverkat mitt liv ordentligt och jag kan fortfarande ganska detaljerat minnas vad som hände den där dagen även vad jag gjorde innan det hände. Vi kan känna en längtan att kunna hoppa tillbaka till det som var tryggt och där inget ont hade hänt, men vi vet att det inte går. Även för Job fanns ett före och ett efter. Han levde ett gott gudfruktigt liv med stor familj och välstånd och så plötsligt utan förvarning så rycks allt från honom. I några kapitel före den text vi läste så uttrycker Job just detta “Om det ändå vore som förr, på den tiden Gud vakade över mig”

Frågan som då kommer är vart vänder vi oss när det oförutsägbara drabbar oss, det som vi önska att det aldrig hade hänt.

Berättelsen om lärjungarna som kämpar i stormen tycker jag visar flera aspekter på detta och det är på det sättet en mycket spännande text. För vad är det första lärjungarna gör- Är det att vända sig till Jesus och be honom ordna det hela? Nja, jag tycker det verkar som de försöker reda upp situationen själva först och det är väl egentligen inte så konstigt. Flera av dem var vana fiskare och hade säkert upplevt dessa stormar förr. “-Det här fixar vi!” tänkte de kanske och är det inte så vi ofta gör när något inträffar? Vi försöker ordna det på egen hand ofta, i alla fall är jag själv sådan, börjar vi planera och ordna och försöker lösa problemet och tänker liksom inte riktigt på att blanda in Gud.

Jag tror inte att det är fel att vi använder de gåvor och den erfarenhet vi har för att lösa de situationer vi hamnar i, jag tror inte att Gud vill att vi bara sätter oss med armarna i kors och säger att han får ordna situationen, men jag tror att han vill att vi lägger allt i vårt liv i hans hand. Vi får leva i en grundtillit om att oavsett hur våra liv ser ut så är vi oändligt älskade och att han alltid bär. Kanske vill han ge oss en lyhördhet för att peka på möjligheter vi själva först inte ser och han kanske vill sända människor i vår väg som vill dela vår börda.

Kanske skulle lärjungarna ändå väckt Jesus lite tidigare? Bett honom hjälpa dom med seglen och bett honom vara med?

Hur som helst så verkar det som om lärjungarna, som sagt, försöker ett tag till, men till slut så blir det kritiskt. Båten översköljs av vågorna och plötsligt är det inte bara en besvärlig situation utan de börjar frukta för sina liv och plötsligt är Jesus deras enda hopp och utväg. “-Mästare bryr du dig inte om att vi går under???” är plötsligt deras desperata ord och här är nästa sak jag tänkte lite stanna till vid:

Var uppriktig och ärlig och säg till Gud precis som det är!

“Är du bitter och besviken, har ditt hjärta djupa sår, säg till Jesus vad du känner, våga tro att han förstår.”

Så lyder början på tredje versen av psalm 48, “Vilken vän vi har i Jesus”.

Jag tror vi alldeles för ofta har en tendens att vi lindar in vår bön, precis som om vi måste lägga saker tillrätta inför Gud, men jag tror att är det någonstans vi kan var helt ärliga och uppriktiga så är det inför Gud. Han tål det!

“Vakna! Varför sover du, Herre? Res dig! Stöt inte bort oss för alltid! Varför döljer du ditt ansikte och glömmer vår nöd och plåga?”

Så står det i psaltarens 44 psalm och just Psaltaren är ett väldigt bra exempel på hur vi faktiskt kan och får uttrycka oss inför Gud. Att be med psaltaren kan också hjälpa oss när vi inte riktigt själva får fatt i orden. För i Psaltarens 150 psalmer så finns alla våra känslor fångade inte minst de här lite svårare känslorna av sorg, oro, ånger och frustration av att inte förstå vad Gud gör.

Och jag tänkte här återvända och göra en liten utvikning om Job.  Jobs bok är en bok som i alla tider fascinerat och gör så fortfarande, för den ställer på något sätt de där frågorna vi alltid brottas med. “- Vad gör vi när lidandet drabbar oss?” “- Varför just jag?”  “-Var finns Gud nu?”

Jag brukar lyssna på P1 och under hösten har Job varit aktuell i teateruppsättning på judiska teatern i Stockholm och det har varit flera samtal och diskussioner just kring detta med lidandets varför... Spännande att bibeln berör så, även i Göteborgs stadsteaters uppsättning av Bibeln som har premiär i februari tas, vad jag har förstått, berättelsen om Job upp.

Den text vi läste är hämtad från slutet på Jobs bok och bakgrunden är kort att Job är en rik och mycket lycklig man, som trots sin rikedom också är en rättfärdig man. I inledningen får man ta del av ett samtal mellan Gud och “anklagaren”, där anklagaren säger att det inte är så konstigt att Job är from och gudfruktig när han har det så bra. Gud låter då anklagaren drabba Job med all slag olycka. Därefter kommer tre vänner på besök till Job, de försöker trösta honom, men allt eftersom går deras tröst mer över i anklagelse. Job måste ha syndat eftersom så mycket ont har drabbat honom. Trots allt detta så framhärdar Job både i sin fromhet och sin oskuld,

“-Aldrig jag ger er rätt! Till min död vidhåller jag min oskuld”

Det jag tycker är både spännande och befriande det är att han också är ärlig inför Gud med vad han känner.

“-Därför lägger jag inte band på mig, jag vill ge ord åt min smärta, klaga i min bittra förtvivlan” säger han t.ex. i kapitel 7.

Så säg till Gud precis som det är även när du är arg på honom och det känns som om han sover och inte bryr sig!

Men samtidigt som vi får vara helt ärliga inför Gud, så ska vi också vara medvetna om att vi aldrig kan diktera villkoren för vad han skall svara på vår bön, men vi får lägga hela vårt hopp hos honom och lita på att han har helheten och kontrollen och det är det sista jag tänkte stanna till inför.

Lärjungarna uttrycker sin nöd och Jesus stillar stormen, lugnet lägger sig och det blir tid för eftertanke. Man kan studsa lite för Jesus fråga här “-Varför är ni rädda?” “-Har ni ännu ingen tro?” “-Var är er tro?” står det i Lukas beskrivning av samma händelse. Vid första anblicken så kan man nästan bli lite provocerad här. Lärjungarna har upplevt att de varit nära och dö och Jesus anklagar dem för att inte tro ordentligt. Eller är det detta han gör? Nej, jag tror inte det. Jag tror att det Jesus vill säga till sina lärjungar och det han vill säga oss i den här texten mer handlar om modet att släppa taget. Att inse att han alltid ha kontrollen, det beror inte på vår förmåga, utan vi får lägga våra liv i hans hand. Hur han svarar på vår bön är hans sak och jag tror att det är detta vi kan läsa även i texten från Job. Vi har aldrig hela bilden, vi får nog i den här världen kanske inte svaret på varför vi drabbas av sjukdom, sorg etc., men det vi kan veta är att Gud älskar oss och att han har kontrollen. Han har satt ett stopp för ondskan “-Hit men inte längre skall dina stolta vågor hejdas”

Vi får lägga våra liv precis som de är i händerna på honom som tagit allt detta med sig på korset. Om en stund skall vi fira nattvard och för mig har det blivit en sådan tröst att när brödet bryts i liturgin så finns allt det jag bär på med där. Jesus har tagit det med sig allt det som känns tungt och hotfullt upp på korset, men han har också tagit det med sig i sin uppståndelse och med den vetskapen får vi leva och dö med honom. Paulus hade den insikten: “Till honom står vårt hopp, han skall rädda oss”

I Psaltarens fjärde psalm står det:

Svara mig när jag ropar, Gud, du som skaffar mig rätt. Du öppnar vägen när jag är trängd.

Låt det bli din bön när du inte ser någon utväg. Gud öppnar en väg för dig. Kanske inte den du själv tänkte först, men en väg där du får gå med honom. Helt i hans hand.

Predikan midsommardagen

På midsommardagen fick jag förtroendet att predika i Greggereds kapell.

Temat var skapelsen och texterna handlade om Guds löfte till Noa och regnbågens tecken samt brödundret.
Här är min predikan:

Skapelsen

Först när jag läste dessa texter, så hade jag lite svårt att se hur de hängde ihop och hur de relaterade till dagens tema, men efter att ha bett över och funderat ett tag, så inser jag att de kanske hänger ihop mer än vad i alla fall jag först såg.

Det är lätt att förstå att temat vid den här årstiden kan vara skapelsen, under ingen annan tid på året så slösar Gud så påtagligt sin kreativitet och skaparkraft över oss. Ingen annan gång under året, så är detta kanske så tydligt.

Läser vi bibelns skapelseberättelser så är det just detta vi kan se, hur Gud i stor kreativitet och glädje säger sitt Bli till och som ett slag crescendo på alltihop så skapar han människan. Någon han gör till sin avbild och like, någon han gör i ren och skär kärlek, någon han ger av sin kreativa egenskaper och bjuder in till medskapare. I ordspråksbokens  åttonde kapitel så står det att Gud i Vishetens gestalt lekte och gladde sig med människorna
Men Gud gjorde också ett annat val, människan skulle inte bli en robot programmerad att göra Guds vilja och automatiskt älska honom tillbaka utan Gud gav oss en fri vilja att välja honom och vi vet alla hur det gick. Människan kunde inte nöja sig med de gåvor Gud gett henne, utan ville ha mer och därmed var harmonin bruten.

I den gammaltestamentliga texten idag så läser vi den sista och kanske den enklaste delen i berättelsen om Noa. Jag måste erkänna att berättelsen om Noa och syndafallet är en av de bibelberättelser jag har fått brottas mest med. Det är inte lätt att förena bilden av en älskande Gud, med bilden av Gud som tröttnar på alltihop och dränker det han skapat och så får det kanske vara med bibeln, vi får tycka saker vara svåra och kanske återkomma till dem då och då, det jag tycker mig ana av Gud i berättelsen om syndafallet är en Gud som älskar och längtar så mycket att han inte kan bära synen på hur illa människorna gör varandra och det som ju händer sen är att Gud ingår ett förbund med Noa där han lovar att gå en annan väg i fortsättningen.
Inte utplåningens och förstörelsens väg utan kärlekens och som tecken på detta låter precis som vi sjöng i första psalmen regnbågen lysa upp himlen. Någon har kallat regnbågen för skapelsens vigselring och detta är en ganska bra bild. Ett tecken på en Gud som nu lovar sin skapelse evig trohet och kärlek, en Gud som aldrig vad vi än hittar på kommer att överge oss.
(Biltur)
Det som sen framträder genom gamla testamentets berättelser och texter är att bilden av Gud kompletteras bit för bit, vi anar i Psaltarens ord en förlåtande Gud, i Höga visan en älskande längtande Gud och i profeternas texter en helig Gud. Men helt fullständig blir inte bilden förrän den dag Guds kärlek så tar överhanden att han inte bara är i relation med sin skapelse utan också som vi läste i episteltexten blir en del av den i Jesus.

Tänk er nu hur vi är där i Gallileen för två tusen år sedan. Med våra liv precis som dom är. Vi kommer med våra gåvor, men också med våra tillkortakommanden.  Några av oss är rika och andra fattiga, en del av oss har mycket att komma med, men en del av oss vill helst komma lite smygande efter med det som tynger våra liv. Alla har vi hört om barfotaprofeten, om han som talar så att en ny längtan växer i hjärtat, inte som våra präster som mest talar om lagen och får oss att krympa ännu mer, utan en som talar om att vi skall älska varandra och inte bekymra oss för morgondagen, en som säger att saliga är de som längtar efter Gud och visar barmhärtighet.
Men samtidigt som det han säger väcker ny längtan i oss, så oroar han också, för vilka är det han samlar omkring sig? Alla möjliga slags människor och en del av dem kanske inte dom vi helst vill umgås med. Prostituerade, tullindrivare och syndare...

Så har vi hört att han är på väg till en lite ödslig trakt vid den stora sjön, långt från städerna, kanske vill han vara i fred? Men vår längtan efter att höra honom är stark och vi beslutar oss att följa efter och överallt omkring oss strömmar människor till som verkar tänka samma sak.

Kommer han nu vända oss ryggen och vänligt, men bestämt be oss att återkomma en annan dag? I övermorgon tänker jag predika i Kafarnaum, då kanske ni kan komma dit? Men Jesus säger inte så, han bara ser på oss med den där kärleksfulla blicken som verkar gå rakt igenom och sen börjar han tala...

Några av de vackraste orden i den här texten tycker jag är när det står att Jesus fylldes med medlidande. Samme Gud som i den första texten inte hade orkat se människornas synder och trasiga liv, väljer nu en annan väg. Regnbågens löfte gäller, Gud överger inte sin skapelse, han söker nu kärlekens väg. Den väg där han blir vår tjänare, ingen ofarlig väg skall det visa sig, att älska är aldrig ofarligt, istället för att människorna förgörs blir det nu istället Gud som dör i vårt ställe, som en kärlekens yttersta konsekevens...

Tillbaka i Gallileen. Jesus har talat  och han har talat länge och även om det har varit en fantastisk dag, så är det nu inte bara den andliga hungern som gör sig påmind. Vi börjar lite oroligt skruva på oss. Några av oss har packat stora picnickorgar innan vi gick hemifrån, medan flera av oss bara gick som vi stod och har ingenting med oss, för en del beroende på att vi helt enkelt inte tänkte så långt, men lite pengar har vi ju med och lite bröd kanske vi kan köpa i någon av byarna här omkring? Men vi är ju så många, så kanske måste vi i så fall skynda oss dit så att inte brödet tar slut? För några av oss är inte detta något problem, mat är en lyx, vi bara ibland kan unna oss, vi har ingenting med helt enkelt därför att vi ingenting har.
Vi som har med picnickorgarna börjar se oss omkring, skall vi packa upp maten, med det känns lite fel på något sätt. efter att ha hört Jesus prata om Guds kärlek och vikten att vi också älskar varandra, så kan vi ju inte sitta och äta när andra tittar på, men här är ju så många och vår mat kommer ju ändå inte räcka och tänk om vi inte får tillräckligt själva om vi börjar dela?
Men sen händer något mycket märkligt, några av Jesus lärljungar går fram och pratar med honom och med sig har dom några bröd och några fiskar som någon gett dom. Jesus säger till oss att sätta oss i mindre grupper och plötsligt finns där bröd och fisk i överflöd, och alla är med och delar samma måltid och inte vill vi som redan har mat sitta för oss själva och äta vår egen matsäck, vi vill också vara med i denna kärleksmåltid och plötsligt är både våra hjärtan och egna korgar vidöppna och alla äter och skrattar och aldrig har Guds kärlek varit så påtaglig och nära...

När jag var ganska nykristen, så var det en person som skulle försöka övertyga mig om att de under som Jesus gjorde och som det står om i bibeln att de alla hade en naturlig förklaring och när vi kom att prata om brödundret så var förklaringen den att undret egentligen handlade om att människor började dela med sig och att maten då räckte till alla, en förklaring som jag även senare hört av en del teologer. Nu tycker inte jag att den riktigt håller eftersom den knappast förklarar att man kunde samla ihop 12 korgar med mat efteråt, på något sätt kräver detta kanske ett mer övernaturligt ingripande, men jag tänker att det som hände där långt ute i den öde trakten, där ingen mat fanns att köpa, var kanske båda delarna.
Någon som hörde Jesus blev så berörd av det som sas att han beslöt att verkligen göra som Jesus sa och han gav av det han hade och när Jesus välsignade detta så blev det verkligen mer bröd och fisk, men även den kärlekshandling som den förste personen visat spred sig. Ingen vill väl sitta där själv med sin matsäck, utanför gemenskapen, utan alla ville vara med.

Shane Claiborn, amerikansk teolog och kristen radikal som bland annat grundat en kommunitet med namnet “Simple way”, skriver i sin bok “Den oemotståndliga revolutionen” om det som han kallar mystisk mångdubbling; När vi öppnar våra hjärtan och börjar dela varandras liv så blir vi mer än vår delar. När vi verkligen släpper in Gud så kan han göra underverk med de resurser vi har. Han skriver: s 141-142.

Temat för dagen är Skapelsen och det jag tror är viktigt i dagens texter det är att Gud bjuder in oss som medskapare. Han som själv valde den kärlekens och delandets väg som innebar att han inte är en Gud som en gång skapat världen och sen lite ovanifrån tittar in i den som i ett dockskåp utan han är en Gud som passionerat älskar sin skapelse och som bara längtar efter att vi skall älska honom tillbaka. En Gud som slösar det vackra över oss. Ignatius av Loyola, levde på 1500-talet och var en av jesuitordens grundare och skapade en slags andliga övningar för hur man på ett mycket jesuscentrerat sätt kan fördjupa sin överlåtelse till Gud. Övningar som idag visat sig vara mycket användbara även för den moderna människan som längtar efter fördjupad Gudsrelation. Han skriver i inledningen till dessa övningar att vi har fått skapelsen för att den i sig skall väcka vårt gensvar och vår kärlek och tacksamhet till Gud.
Men vi ser också en Gud som känner smärta över sin skapelse när den lider och smärtan och medlidandet blev så stort att Gud till slut valde att bli en del av sin skapelse och i Jesus inbjuda oss till ett liv i gemenskap med honom och med varandra. Ett liv där vi uppmuntras att dela med oss av vår kärlek, vår tid och våra resurser och när vi gör det så gör Gud något ännu större och mer fantastiskt av det.
Jag tror inte Gud gjorde en jord och sen tänkte “Jag gör bara resurser så det räcker till ungefär hälften av dom som bor där.” Nej, han uppmuntrar oss att dela och varje gång det sker så blir världen en lite vackrare plats att vara på och vi kommer lite närmare den dag då hela skapelsen skall vara återställd till det den var tänkt att vara från början.

Låt din vilja ske..., ge oss idag det bröd... Låt oss uppriktigt be den bönen!

Heligt år och helig dag...

Vi hade igår en träff med de från kommuniteten som bor i Västsverige med omnejd. Peter Halldorf kom dit och pratade bland annat en del om kyrkoåret och med sig hade han sin senaste bok som precis kommit från tryckeriet, så ett ex fick jag med mig hem.

En tanke ur boken berör mig, att det första som kallas heligt i bibeln är varken en plats eller person utan tiden själv. "Gud välsignade den sjunde dagen och gjorde den till en helig dag".

Kanske handlar vilodagen inte bara om en dag att ta det lite lugnare på och hinna med det där vi inte gjort de tidigare dagarna, kanske är det allvarligare än så, kanske finns här något nedlagt redan i våra skapelsevillkor? Kanske skulle våra liv bli lite mindre pressade om vi verkligen tog det heliga på allvar och verkligen vilade varje vecka?