Fler gudstjänstfunderingar

Hur gör vi kyrkan angelägen och tillgänglig utan att vi tappar bort det som är väsentligt? Hur gör vi så att människor som kommer till gudstjänsten och som inte är så "kyrkvana" känner att här finns något som berör trots att man kanske inte är så kyrkvan och förstår allt? Hur kan gudstjänsten, som jag skrev i mitt förra inlägg, vara de heligas gemenskap och samtidigt inte bara vara en rit för de redan "invigda"?
Carina beskriver i sin blogg idag en gudstjänst som kanske inte riktigt blev "användarvänlig" trots att intentionerna säkert var goda.

Jag tror inte att vägen att få fler att längta efter och beröras av evangeliet är att till varje pris göra allt alldeles begripligt och på det sättet till slut även ha tagit bort det heliga.
Jag tror istället att om vi som redan finns i kyrkan verkligen låter oss beröras och låter gudstjänsten spegla mötet med Gud själv så tror jag att de som kommer känner av det. Jag tror att känslan av att gudstjänsten är "på riktigt" är viktigare än att man förstår allt som händer, men jag tror däremot att det är oerhört viktigt att man förklarar det som går att förklara så att det inte rent praktiskt uppstår en massa onödiga hinder. Det är viktigt att man talar om hur man hittar i agendan, man berättar när man skall stå och sitta, man förklarar hur man tänker dela ut nattvarden och hur man gör när man då tar emot bröd och vin etc etc. Detta går att göra på ett sätt så det flyter in i gudstjänsten, men det kräver kanske lite eftertanke. Sen kan det ju ibland vara så att man kanske bara skall slappna av och låta sig inneslutas i liturgi, sånger böner etc, men även då kan det vara bra att man får förklarat för sig att det faktiskt är så det får vara.

Vi kan inte ha gudstjänster som i alla lägen passar alla, men vi kan göra så att alla som vill vara med kan känna att man får vara det.

Ett alldeles föredömligt exempel är vår kyrka på landet, Farhult-Jonstorps församling. Där har man gudstjänster med mycket liturgi som firas i församlingens två medeltidskyrkor. Det skulle kunna vara upplagt för att man skulle kunna känna sig lite främmande, men det man gjort är att man också lagt ner mycket arbete på att förklara varför man gör olika saker och att få männsikor att känna sig välkomna.

När man kommer till kyrkan står det ett par gudsjänstvärdar och välkomnar en och delar ut agendan. Man förklarar tydligt att barnen är välkomna och en del av gudstjänsten och det känns verkligen som man menar det. I agendan så finns det i marginalen hela tiden förklarat vad de olika liturgiska momenten betyder och hur man skall göra. Dessutom firas mässa varje söndag! Man har på bara några år påtagligt ökat sitt gudstjänstdeltagande och betydligt fler röstade i kyrkovalet än riksgenomsnittet.

Så det går att väcka ett ökat engagemang utan att göra avkall på det som är centralt och väsentligt!

Om gudstjänsten...

Sten-Gunnar Hedin skriver i Dagen idag i en mycket läsvärd och tänkvärd krönika om gudstjänsten som mötet mellan himmel och jord och risken när gudstjänsten allt mer sekuklariseras och liknar vilken underhållning som helst.

Detta är ett perspekttiv på gudstjänsten som jag tycker ibland går förlorat, vi hamnar så lätt i diskussioner vad vi skall göra för att folk skall vilja komma till gudstjänsten istället för att fundera på vad gudstjänsten egentligen är. Vi kanske lägger allt för mycket tid på att fundera över om "vad ger det här mig" istället för att se gudstjänsten som det självklara näringen för min tro. Vi är alla delar av Kristi kropp och utan den gudstjänstfirande församlingens gemenskap så tappar vi lätt vår självklara förbindelse med den kroppen.

Även nattvardens roll i gudstjänsten tas upp i krönikan. Jag har sedan jag kom i kontakt med den ekumeniska kommuniteten på Bjärka Säby för ungefär ett år sedan levt enligt regeln som ju bland annat innebär ett regelbundet nattvardsfirande och jag är förundrad över hur mycket det har fördjupat min tro under den här tiden. Det som är fascinerande är att oavsett om man firar nattvard i det stora eller lilla sammanhanget så är det så tydligt att här är det som skiljer himlen och jorden bara en mycket tunn hinna...

Spridda torsdagstankar...

Har en dag då ryggen tvingar mig att ta det lugnt, det går segt men framåt, med lite bakslag då och då, men det är nog så det måste vara. Försöker känna förtröstan, tänker att min förmåga, min framtid, egntligen allting måste få ligga i händerna på någon större än jag. Det är bra, jag orkar inte riktigt tänka hur detta hade varit utan den tron. Frågan om hur man kan tro när saker drabbar en är kanske inte relevant, frågan är kanske hur man skulle ha klarat det som drabbar en utan tron på någon som har lovat att vad som än händer finnas där.

Jag ägnar dagen åt att sticka och läsa Johannes Cassianus, dock inte samtidigt...Det kanske vore en idé, att läsa in mer andlig litteratur som ljudböcker. Jag lyssnar ofta mer koncentrerat än jag läser. Förra året stickade jag en hel sjal medans jag lyssnade på Peter Halldorfs inläsning av "Andens folk", finns för gratis nedladdning på här. Oerhört generöst för övrigt. Den sjalen är speciell, varje maska bär en berättelse om Guds handlande i den tidiga kyrkan...

På förmiddagen har jag också lyssnat en del på voteringarna från kyrkomötet, bland annat att man nu sagt ja till att behålla vigselrätten och även viga till samkönade äktenskap. Jag tänker inte uttala mig om äktenskapet djupare teologiska innbörd och om beslutet ur den aspekten var rätt eller fel, jag är för dåligt teoligiskt insatt för det, men jag ser en fara att detta kan leda till splittring, inom svenska kyrkan, inom kyrkan i Sverige och inom kyrkan i världen. Kanske hade det varit klokare att släppa vigselrätten och ha kyrkliga akter för att välsigna juridiskt ingågna äktenskap oavsett?

Hur som helst nu skall jag be min tidebön mitt på dagen. Att trots att jag verkligen just nu känner mig "avsidestagen" för att tala gammalt frikyrkospråk, få vila i en större regelbunden bnegemenskap är oerhört skönt. Jag har också, tack vare goda vänner, kunnat upprätthålla mitt regelbundna nattvardsfirande under den här perioden och det har betytt mycket....

Kärlek...

Liggandeds i sängen med datorn i knät har jag gjort lite material inför helgens konfahajk som jag tyvärr inte kan följa med på annat än i tanken.
Vi har tänkt att vi skall ha Martin Lönnebos frälsarkrans som något för konfirmanderna att "hänga upp" det dom lär sig på. Därför håller jag på att allt eftersom gör korta sammanfattningar kring de olika pärlorna.

Vår tanke är också att ge ett redskap för att träna sig i bön och stillhet inför Gud. Det är jättespännande och konfirmanderna är entusiastiska.
Idag har jag därför funderat lite kring kärlekspärlorna. Jag tänker att all kärlek, både den mellan Gud och oss, mellan två älskande, den till våra barn, till våra vänner, grannar, människor vi möter, de vi får anstränga oss för att tycka om osv egentligen är av samma väsen. En återspegling av Guds oändliga förutsättingslösa kärlek till oss. Vi behöver inte dela upp kärleken i olika sorter för den kärleken är i sitt väsen hel.

Samuel Ruensson skriver i den lilla skriften "Omvändelsens väg" (Utgiven på Silentium) så här:

Kärleken är till sitt väsen gemenskap, delaktighet och enhet, Den fullkomliga kärleken är uttryckt i treenighetens mysterium. Genom Kristus, genom att Gud ger sig till oss i inkarnationens mysterium, dras vi åter in i den kärlek i vilken vi skapats......Kärleken är den gemenskap där inget är dolt för den andre, där inget är dolt för den andre, där inget finns att dölja, där räddhågan drivits ut och oron stillats."


Kanske blir vår kärlek till de omkring oss helare om vi verkligen vågar överlåta oss till Guds kärlek i oss...

Två Johannes...

..., förutom evangelisten, umgås jag med just nu. Den ene är Johannes Cassianus vars texter finns i tre nyöversatta böcker. "Det rena hjärtat", "Det vidgade hjärtat" och "Hjärtats ro". Jag läser är de två första och det är förvånande hur modern har är i sina insikter om människans inre, både våra tillkortakommanden och vårt behov av att leva överlåtet åt Gud.
Den andre Johannes är Joannes av Korset. Jag blev väldigt nyfiken på att läsa mer efter att ha lyssnat på Tomas Sjödin, så jag beställde två böcker "Själens dunkla natt" och "Levande kärleks låga". Jag har inte hunnit börja läsa så mycket med den första boken inleds med dikten "Själen sång" och en strof ur den har berört mig i den situation som just nu är min:

Oh, night that guided me, 

Oh, night more lovely than the dawn,
Oh, night that joined Beloved with lover, 

Lover transformed in the Beloved!

Uppenbarligen är jag inte ensam om erfarenheten av att det är i det svåra, smärtsamma och mörka som Gud får komma oss till mötes! 

Hemma igen...

Nu har jag varit hemma några dagar och känner en stor tacksamhet över att allt verkar ha gått braoch över att jag inte behöver vara på sjukhuset mer. Jag har varit påtagligt buren av så mångas förböner att jag, trots att det var rejält jobbigt några dagar ändå har kunnat vila i någon slags förtröstan.
Det kan vara ganska jobbigt annars på sjukhus, sista dagarna delade jag rum med två damer som på något sätt drog ner varandra i destruktivt gnäll. Till slut blir sådant lite svårt att värja sig emot, men då var ipoden en välsignelse :).
En god vän till mig kom med Tomas Sjödins "Ett brustet Halleluja" som ljudbok och det var mycket i den som berörde ordentligt. Det är när vi får sprickor eller tomma ytor i livet som Gud faktiskt kan komma åt att göra något och vi får trots smärta, sorg och förluster ändå, nästan trotsigt, sjunga vårt Halleluja som en lovsång till denne Gud även om tonen i vår sång kanske blir annorlunda.
Förutom förböner så har jag också upplevt mångas omsorger på andra sätt. Besök på sjukhuset, telefonsamtal, SMS, mat till familjen levererad vid dörren, en vän som är präst som firade nattvard med mig här hemma igår etc... Tack!!!!!