Tack du unge, entusiastiske....

....humanist i en YouTube intevju på dagen.se (jag kan tyvärr inte länka när jag skriver från mobilen. Du höjde mitt blodtryck så pass att jag kunde ta mig ur sängen efter min ryggoperation :). I inslaget från bokmässan i Göteborg visas en cemoni där man "avdöps" med hjälp av en hårtork som symboliskt skall blåsa bort "vigselvattnet" och på så sätt befria en från okunskap, oventenskap och "snäv och förenklad världsbild". Man skall
kanske inte raljera för mycket, men någonstans så är det lite ledsamt med en sådan uppenbar okunskap om vad tro egentligen innebär. "Stora syster i vassen" har skrivit ett jättefint inlägg om den gåva Gud ger oss i dopet och som han faktiskt aldrig tar tillbaka, även om vi själva får välja om vi vill använda den gåva vi fått.

Aldrig ensam

...Men nu är jag alltid hos dig,
du håller mig vid handen...
Ps. 73

Förtröstan...

Ty till himlen når din godhet,
till skyarna din trofashet.
Ps 57

Eukaristi

Att så få omslutas av Guds kärlek som man får göra i nattvarden är stort. I löftet som man avger när man går in i den ekumensika kommunitet där jag är med så ingår att man firar mässa en gång i veckan. Jag har levt i detta sedan i december förra året och upptäcker bara mer och mer vilken stor gåva detta är till oss. Nattvarden har alltid varit viktig för mig, men jag har kanske inte alltid låtit det bli så regelbundet. Men jag märker att just regelbundenheten gör att Gud verkligen har fått göra något med mig.
Att Gud just använder sig av vårt vardagliga, en bit bröd och en mun vin och i det ger sig själv helt oss går ju aldriga riktigt att förstå och förklara med vårt intellekt, men på något sätt kan vi förstå det i vårt hjärta. Både Gud och människa, både Gud och jordiskt vin och bröd...

"Stig upp och ät"..."annars orkar du inte hela vägen."

1 Kung 19:7

Förbön

Vi hade ett sammanträde i kyrkan i kväll. Efter allt diskuterande om hur vår planering skall se ur efter nyår, så bad de andra för mig inför operationen.
Vår församling är en ekumeniskförsamling knuten til baptistsamfundet,  missionskyrkan och metodistkyrkan, men i praktiken är ännu fler samfund representerade, tex som jag själv från svenska kyrkan, några från EFK och ganska många från pingst. Detta gör att vi har lite olika uttryck vilket ibland kommer fram, som nu till exempel när jag fick förbön.
Det är så gott att vara buren av andras böner och det var så härligt att känna att var och en bad för mig fast på lite olika sätt allt utifrån sin egen övertygelse.
Det finns mycket att säga om ekumenik, men den ekumenik som föds när enskilda kristna möts och känner igen Jesus i varandra är kanske den som till slut kommer vara den som spränger gränserna på samma sätt som maskrosen bryter igenom asfalten.

Förberedelse

Jag håller nu på att samla mig inför den ganska stora rygg operation som skall göras i morgon. Detta är min fjärde operation på lite drygt fyra år och jag hoppas verkligen att jag skall bli bra nu.
Det som ändå har varit så skönt den här gången är att jag har känt mig så buren. Det är som om Gud har sagt till mig att oavsett vad som händer den här gången så är han med. Jag säger inte att detta är enkelt, det finns mycket som gör ont och då inte bara i kroppen, men att varje vecka i mässan få känna att Gud älskar mig och att han vill mig väl betyder nog mer än vad vi kan förstå direkt.

Jag litar på din godhet, 

mitt hjärta skall jubla över din hjälp.

                              Ps 13

Diskussion eller samtal...

Varför är vi kristna så duktiga på att placera in varandra i fack? Varför är det så viktigt att sätta rätt etikett på varandra? Varför är det så mycket diskussion i högt tonläge och så lite samtal där vi är mer intresserade av att förstå den andre än att själva banka in vår egen åsikt?

Jag har funderat mycket över detta och det är något som under lång tid orsakat något som nog nästan kan kallas sorg hos mig.

Ja menar, om man i det ena sammanhanget försvarar homosexuellas rätt att vara delaktiga i kyrkans gemenskap men samtidigt uttrycker att man tycker att det är svårt att förstå Guds vilja här och att man kanske känner tveksamhet i äktenskapsfrågan. Då blir man i det ena sammanhanget klassad som liberal med dålig bibelsyn och i det andra sammanhanget som en homofob bakåtsträvare.

Det är inte alltid lätt att veta vad som är rätt eller fel och vi måste själva ta ansvar för den tolkning vi gör av bibeln, men varför kan inte flera slutsatser få rymmas? Jag drömmer ibland om en kyrka som istället för att diskutera sakfrågor mer vågar vara just kyrka, som vågar inkludera alla som vill tillhöra Jesus.

Därför blir man så glad när man läser sådana här inlägg apropå förre biskopen Bertil Gärtners död, här kan man verkligen ana försoning och förståelse. Sådant berör och inger hopp!

Välkommen!!!

Jag har sedan ett drygt år bloggat under rubriken "Signe mitt i livet. Tanken där var från början att jag skulle skriva om hela livet, men mer och mer utvecklades den bloggen till en "stickblogg". Även om jag då och då skrivit om annat. Succesivt har jag också fått fler och fler läsare till den bloggen och det har varit fantastiskt roligt.

Samtidigt har jag mer och mer känt en lust att börja blogga utifrån min kristna tro. Jag vill gärna ge reflektioner kring saker jag hör och läser, saker jag jag gjort, livet i församlingen och i den ekumeniska kommunitet där jag är med etc.

Jag har funderat mycket och kommit fram till at jag skall göra det i en separat blogg. Jag tycker egentligen att tron är en del av hela mitt liv och inte något som går att frikoppla från allt annat jag gör, men jag tror ändå att det blir bra att göra så här, så kan den som läser välja. Är man intresserad både av kristen tro och av stickning så kan man ju läsa båda.

Så välkommen hit till "Signe och Livet". Min tanke är att skriva om min relation till Livet med stort L, han som sa att han är "Vägen, Sanningen och Livet"...