Pingst

I söndags hade jag glädjen att predika i Johanneskyrkan. Här kommer min predikan om någon vill läsa:

Koptisk ikon målad av Ayman Adeib, orginalet finns i Övre Salen på Bjärka Säby. Att vara i stillhet inför den har gett mig mycket inspiration genom åren...

Predikan Pingstdagen 2012

”Den heliga Anden”

Den heliga Anden. Det är inte så ofta som Anden så här får stå i centrum av förkunnelsen, men idag firar vi en av kyrkans tre stora högtider, den dag som ibland kallas för kyrkans födelsedag, den dag som blev startskottet för allt det som hände efter det att Jesus lämnat sina lärjungar här på jorden och efter fullbordat verk återgått till Fadern. Pingstdagen. De två övriga högtiderna är ju julen där vi firar hur Ordet blev människa och påsken där vi ju firar hur Jesus går från död till liv och pingsten, när Anden utgjuts, blir ju på något sätt både en avslutning och en ny början.

Pingst kommer av ordet pentecosté som helt enkelt betyder femtio och kommer sig av att denna högtid kommer femtio dagar efter påsken. I judisk tradition kallas högtiden för shavuot; veckohögtiden och var från början en skördehögtid, men som också efter hand kom att firas till minne av hur Gud gav sitt folk lagen på Sinai. Pingsten räknades tillsammans med påsken och lövhyddohögtiden till en av de stora pilgrimshögtiderna och judar från hela den då kända världen kom till Jerusalem för att fira högtiden och be i templet.  Det var alltså mycket folk i rörelse den där dagen, lärjungarna som tio dagar tidigare uppe på Olivberget hade tagit farväl av Jesus var samlade i Övre salen. Det står i kapitel ett av Apostlagärningarna hur de under den här tiden varit samlade i ständig bön tolv personer är här nämnda vid namn, elva apostlar och Maria Jesu mor, men åtminstone tidvis verkar så många som 120 personer varit samlade.

De var alltså på ett sätt förberedda på att något skulle hända, Jesus hade ju talat om denna Hjälpare som skulle komma, de hade varit i ständig bön och så sker undret. Det som är beskrivet i Apostlagärningarna är det som brukar kallas för en teofani, en gudsuppenbarelse. Ett dån som av en vind och tungor av eld fördelades på de församlade och därefter kan man väl lugnt säga att ingenting var sig likt, Kyrkan var född. Apostlagärningarna är en mycket spännande läsning om hur evangeliet spreds från plats till plats från människa till människa och någon har föreslagit att denna bok inte borde heta Apostlarnas gärningar utan den Heliga Andes gärningar genom apostlarna och 2000 år senare så sitter du och jag här och även vi får nås av den eld som Gud tände där i Salen på Sionsberget i Jerusalem.

När jag läste dagens texter och började fundera på vad den heliga Anden gör så var det ett av våra ledord som kom för mig och det var Gemenskap, för jag tror att det kanske är något av det viktigaste Anden ger oss och min predikan idag kommer därför vidare handla om detta om hur den heliga Ande skapar gemenskap med Gud, i församlingen och med världen.

I Jesu avskedstal där evangelietexten var hämtad, så pratar Jesus mycket om den Hjälpare han skall sända. Hjälparen skall påminna oss om det Jesus lärde och ge oss frid. Avskedstalet handlar om en närmast intim relation mellan Fadern och Sonen och där Anden vill dra in även oss i denna gemenskap. Jag kallar er vänner säger Jesus till sina lärjungar. Pingsten Ande ger oss alltså en väg att återställa den relation till Gud som människan hade från början, en relation där människan, skapad till Guds avbild levde i en fullständigt harmonisk gemenskap med sin Skapare, men som i och med syndafallet bröts.

Bibelns berättelse är från och med det en berättelse om människors längtan att återfå denna gemenskap, att åter få kalla Gud sin vän, men skadade av synden så klarar människan inte av det. Berättelsen om tornbygget i Babylon är en berättelse om människors försök att åter bli jämställda Gud, men man försöker bygga på egen hand, det blir ett högmodets bygge ”Vårt namn blir känt” och Gud får tillslut gripa in, helt enkelt för att skydda människorna från sig själva och för att han istället ser helt andra vägar.

Så väljer han till sig ett folk som han efterhand upprättar förbund med och påbörjar på så sätt det mödosamma arbetet med att åter upprätta sin kärleksrelation till den värld som han hade skapat. Lagen vid Sinai var ett steg på den vägen. I det judiska pingstfirandet så betonas just detta kärleksperspektiv och ”lagen” som för oss snarare för tankarna till regler och straff, benämns snarare med ord som för tankarna till ett äktenskapsförbud. Pingsten upphävde inte det förbundet, tvärtom, men som det står hos Hesekiel ”Jag skall ge er ett nytt hjärta och fylla er med en ny ande. Jag skall ta bort stenhjärtat ur kroppen på er och ge er ett hjärta av kött. Med min egen ande skall jag fylla er. Jag skall se till att ni följer mina bud och håller er till mina stadgar och lever efter dem.” Genom pingsten blir vi levande, vi får ett hjärta av kött istället för ett av sten. Lagen är en vägvisare som visar oss vägen till Livet, Anden gör oss delaktiga i livet. Anden är vår hjälpare. När vi inte förmår uppfylla det bud som lagen sammanfattas i ”Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv”, då tar Anden vid. Den kärlek vi inte själva förmår, den vill Anden ge oss. Anden drar oss in i en gemenskap med Gud där vi får förlåtelse och upprättelse och där vi får kalla Jesus för vår vän. Oändligt älskade, aldrig ensamma. Vi får säga som kvinnan i Höga visan. ”Jag är min väns och han är min”

Det som händer på pingsten är alltså en personlig upplevelse, tungor som av eld stannade på ”var och en”. Vi får alla ta emot Anden som en personlig gåva och var och en får leva i gemenskap med honom och var en gestalta ett liv lika Jesus själv. 

Men att Anden är personlig innebär inte att pingstens upplevelse är privat och individuell, tvärtom så skapar Anden också här en gemenskap mellan de troende som sedan, om än inte alltid enkel och ofta sårad och lite trasig, men ändå kontinuerlig sedan dess. Att komma till tro är personligt, men ingen privatsak, tron är till sitt väsen gemenskap med alla de andra troende. I vår trosbekännelses tredje artikel, det vill säga den del som just handlar om den heliga Anden så uttrycks detta, att vi tror på ”de heligas gemenskap”. Om vi läser fortsättningen av Apostlagärningarna, om hur livet fortsatte att gestalta sig i den första församlingen så ser vi att just gemenskapen med varandra blev ett att församlingens kännetecken. Andra kapitlet i Apostlagärningarna avslutas med: ”De som tog till sig hans ord lät döpa sig, och den dagen ökade de troendes antal med inemot tre tusen. Och de deltog troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna.” och lite senare i kapitel fyra: ”Alla de många som hade kommit till tro var ett hjärta och en själ, och ingen betraktade något av det han ägde som sitt; de hade allt gemensamt.”. Vi har kanske lätt att idealisera de första församlingarna och vi behöver inte läsa så långt vidare för att inse att där som i alla mänskliga gemenskaper så uppstod också problem, men samtidigt kommer i alla fall inte jag ifrån att det finns något uppfodrande i dessa verser. Ingen betraktade något av det han ägde som sitt. Sannolikt handlade det här om egendomsgemenskap och det finns många goda skäl även för oss att fundera över hur vi hanterar våra materiella resurser, men jag tror också detta handlar om alla andra de gåvor Gud utrustar oss med. Hur vi får se att det som var och en bidrar med får passa in i en större helhet där allt tillhör alla, inget är till bara för oss utan för den större helheten. Vi får bidra med det vi har, vår tid, vår talang och vårt engagemang. Men jag tänker också att detta gäller i Kyrkan med stort K. Här får vår lilla församling och vårt samfund bidra med just vår tradition och erfarenhet i det stora sammanhanget. Vi behöver inte oroligt bevaka varandras olikheter utan istället se dessa som en tillgång för helheten. Eftersom som Kyrkan består av individer och församlingar och aldrig bildades i ett vakuum utan i relation till den situation som rådde just där respektive församling uppstod så har Kyrkan också från början speglat både mångfald och enhet. Jag hörde häromdagen en person beskriva kyrkan just utifrån detta, som en flod där varje liten församling bidar med sitt flöde till det stora gemensamma vattendraget. Kyrkan är så mycket större än du och jag, Anden vill inte släta ut och göra oss alla lika, men den vill göra oss öppna för att se Kristus i varandra, även i de sammanhang vi kanske till en början kan känna oss lite främmande inför. Jag menar inte att allt som sker i Kyrkans namn är bra, men jag tror det skulle vara bättre om vi istället för att döma ut detaljer hos varandra förmådde lyfta blicken för att istället bedöma vilken frukt ett sammanhang bär. Jag tro att vi kanske då kan bli förvånade och berikade. Vi har en tendens närmast inbyggd i oss att dela in varandra och tala om "vi och dom", där "vi" oftast är de som i alla fall gör mest rätt. Men är det något Jesus visade så var det ett gränsöverskridande när han delade måltid och umgicks med dem som den tidens religiösa system uteslöt. Kyrkans perioder av andlig förnyelse har ofta föregåtts av att människor som tidigare uteslutit varandra faktiskt har sett Guds verk även hos den andre. Anden har en förmåga att överraska våra föreställningar om hur och till vem som gåvorna ges. Här tycker jag att jag själv bara senaste tiden fått vara med om flera saker som ger i alla fall mig hopp. Kyrkokonferensen förra helgen är till exempel en sådan sak. För som Kyrka så har vi också en gemensam kallelse och här kommer jag till den tredje saken jag tänkte prata om. Nämligen att Anden ger oss gemenskap med världen. Vår kallelse är att som kyrka bära ut evangeliet om Jesus ut i världen. Att på språk som människor förstår tala om Guds goda gärningar. Lika lite som pingsten var bara för vår personliga skull, så är den inte bara för Kyrkans skull utan pingsten är också en helt universell händelse. Jesus hade vandrat genom städer och byar, helat, predikat och upprättat och därigenom gett en försmak av ett kommande Gudsrike. Från och med pingsten så är detta nu Kyrkans, det vill säga vår, uppgift. Att samlas till gudstjänst och att leva i den kristna gemenskapen handlar i första hand om att fortsätta att gestalta detta Gudsrike i världen, i handling och i ord på ett språk som människor förstår. Om tornbygget i Babel ledde till att man slutade att förstå varandra så leder pingsten tvärtom till en större förståelse. Den hänryckning som drabbade lärjungarna ledde inte till att de blev inåtvända och svårförståeliga utan tvärtom till att evangeliet blev förkunnat för fler. Gud vill ge oss sin frid, men jag är tveksam om han egentligen kallar oss till så mycket lugn och ro. När vi träffas här och firar gudstjänst, när vi bryter brödet och ber för varandra och för världen så gör vi också det för världens skull. Genom den heliga Anden så får vi umgås med alla de andra heliga, både de som funnits före, finns på andra platser och de som vi träffar här i Johanneskyrkan söndag efter söndag. Detta kan då, om vi öppnar oss, även göra var och en av oss till mer heliga människor, beredda att precis som den vi följer leva utgivande för världen omkring oss. Vår utmaning här, där vi finns, blir att gestalta evangeliet utifrån de förutsättningar som finns just här, på de språk som människor just här förstår. Pingstens berättelse tycker jag ger hopp, för pingsten pågår än. Gud utgjuter sin Ande över var och en som vill ta emot honom, om vi vågar och är beredda att lyssna till den rösten så kommer också vi, precis som apostlarna att kunna fortsätta förkunna evangeliet i vår tid, till alla de som hungrar och törstar efter rättfärdighet. I Gemensam Framtids ”programförklaring” står det att vi vill vara ”En kyrka för hela livet där mötet med Jesus Kristus förvandlar – mig, dig och världen ”

Låt oss anta utmaningen att bli en gemenskap där just detta får ske. Genom Anden får vår gemenskap med Herren får leda till en kärleksfull gemenskap med varandra som hjälper oss att gå ut och leva i gemenskap med hela Guds skapelse och på så sätt vara ett vittne om honom som sa ”Jag är med er alla dagar alla dagar till tiden slut”

I en av de sista verserna i Uppenbarelseboken och därigenom i hela bibeln så står det:

”Och Anden och bruden säger: ”Kom!” Och den som hör det skall säga: ”Kom!” Och den som törstar skall komma. Och den som vill skall fritt få dricka av livets vatten.”

Kom helig Ande!

Kristus är uppstånden!

Idag går vi från död till liv. Allt det vi kämpar med i våra liv har han tagit med sig genom sin död på korset och ut ur den tomma graven. Det är något att tro på! Glad Påsk! Han är sannerligen uppstånden!



Påskljuset i Farhults kyrka...

En fjärdedel...

...av fastan har redan passerat insåg jag just. Vad fort det går! Tänkte bara visa min fastekalender som jag köpte via den katolska bokhandeln i Stockholm efter ett tips via en vän.


Det är en karta över Det Heliga landet och en lucka för varje dag i fastan och påsken där olika saker i Jesu liv finns i luckorna. De sista luckorna är i Jerusalem, vid Golgota, vid graven och den allra sista i Emmaus...

När man ingenting förstår...

I söndags förmiddag gick jag inte till kyrkan eftersom jag hade så ont i min rygg. Istället surfade jag lite på datorn och såg plötsligt en massa oroande statusuppdateringar på facebook. Så småningom fick jag reda på att en av scouterna i kyrkan, en 15-årig tjej, kompis med min son som är tolv hade tagit sitt liv under lördagskvällen.





När något sådant här händer inser man hur sårbart allting är. Hur lite självklart det är att man alltid kommer ha varandra. Man inser också hur snabbt information sprids mellan ungdomar och hur viktigt det är att det också finns trygga vuxna med där någonstans.

Vi ordnade igår kväll i kyrkan en minnesstund, först för scouterna och sen för den som ville komma och det var många, både ungdomar och vuxna, som under kvällen kom in i kyrkan, tände ljus, skrev i minnesboken eller bara tog en fika. Många, var naturligtvis väldigt ledsna och det hördes många varför, men där fanns också så mycket av omsorg och omtanke om varandra, så trots detta alldeles nattsvarta, så blev det ändå en väldigt fin kväll och jag hoppas att vi också förmådde förmedla något av hoppet om en himmel och om en Gud som bär och älskar och som nu omfamnat denna lilla ängel som inte orkade finnas kvar i den här världen.

Jag skall bli pastor...

Glömde ju visa min alldeles egna kyrkohandbok som jag fick i samband med teologgruppsmötet igår.





Allt kändes plötsligt lite verkligare. Kyrkan tänker sig verkligen att jag skall använda den här, även om jag inte kan göra allt ännu..

Dopdag...

Igår kväll var jag på vår teologgrupp som brukar träffas ett par gånger per termin i Betlehemskyrkan. Igår kom vår föreslagne kyrkoledare, Lasse Svensson, dit och vi pratade om lite olika saker bland annat om det teologiska grunddokument som nu finns för gemensam framtid. En av de saker vi samtalade kring var dopet. Vi blir ju en kyrka som omfattar olika doppraxis och det har därför varit viktigt att poängtera att dopet är ett och giltigt i hela kyrkan oavsett när i livet det skett.


Det var sen extra roligt att komma hem och fira Moas 10:e dopdag! Vi tände hennes doljus och hon läste själv ur det brev hon fått från vår församling med anledning av att det var just 10 år sedan hon döptes. I brevet som var adresserat direkt till henne så stod det om hur Gud omfamnat henne i dopet och att hon får växa i tro på honom, att Jesus kallar människor att bli hans lärljungar och vänner. Allt skrivet på en nivå som hon förstår. Det var jättefint och dagen till ära hade hon dessutom fått pappa att köpa en prinsesstårta... Det var väl inte riktigt i linje med min fasta, men kändes som ett sådant där tillfälle då det varit mest lagiskt och kärlekslöst att avstå, så jag åt en liten bit...

Askonsdag...

Igår firade vi som många andra kristna över hela jorden askonsdag och för andra gången gjorde vi det med en nattvardsgudstjänst. I år beslöt vi att göra lite annorlunda genom att vi bjöd in till en "mässa vid bordet". Vi hade dukat ett vacker långbord med vita dukar och började med att ett enkelt nattvardsfirande där vi sedan fortsatte gemenskapen med att äta tillsammans. Jag hade gjort en linssoppa och till det åt vi samma slag bröd som vi en stund tidigare delat i eukaristin. Under måltiden uppmuntrades alla att dela lite tankar och erfarenheter kring fastan och när alla ätit färdigt avslutade vi vår gudstjänst med att den som vill kunde få korset tecknat i pannan med askan och där jag fick be för var och en med orden Kom i håg, o människa att du är stoft och åter skall bli stoft. Du får följa Jesus genom död till liv. Hans kärlek omsluter dig och följer dig! Samtidigt spelade en person gitarr och sjöng några sånger och det blev en jättefin stund som sen avslutades med en kort bön och välsignelsen.

Det var första gången vi gjorde så här och jag tror att det uppskattades. Det blev starkt att få dela gåvorna och på något sätt blev även den vanliga måltiden och gemenskapen helgad.

Nu fortsätter fastan och jag tänkt försöka dela mina tankar lite oftare under den här tiden. Jag tänker under fastan försöka avstå från kött och sötsaker så långt som möjligt och försöker dessutom gå upp lite tidigare varje morgon för att kunna ta en lite längre stund i bön. Hittills känns sötsakerna svårast...

Frikyrka eller ej...

Senaste dagarna har det pågått en debatt angående frikyrkans roll och framtid. Det hela startade med en debattartikel där en person välkänd i frikyrkan beskriver sitt beslut att åter begära inträde i Svenska Kyrkan som han beskriver som den naturliga orienteringspunkten i Sverige och han ifrågasätter om inte frikyrkan gjort sitt.
Jag tycker han ställer viktiga frågor även om jag inte delar hans slutsats. Jag har ju på ett sätt gått den andra vägen från Svenska kyrkan till frikyrkan där jag nu varit medlem i över 20 år. Jag har dock aldrig lämnat Svenska kyrkan som jag fortfarande känner att jag också vill vara en del av, mycket för att det är där mina rötter är, det är där jag kom till tro och jag har många vänner och anknytningspunkter dit. Samtidigt var det ju ett slags steg jag tog nu i höstas då jag beslöt att det var inom frikyrkan, närmare bestämt Gemensam framtid som jag vill verka som pastor.
Jag tror att vi alla oavsett kyrkotillhörighet måste fundera var vi har vårt centrum och låta detta komma till uttryck i gudstjänsten, att låta bönen vara vår livsluft, Ordet vår vägvisare och det brutna brödet det som bär våra liv. Sen kan formerna se olika ut, men jag tror att vi måste med medvetandegöra vad vi vill med gudstjänsten och på så sätt bli vaksamma mot sekulariseringen som också påverkar våra liv. Därför var det glädjande att läsa detta som "mina" kyrkoledare skrev i dag och även här framförs en tänkvärd reflektion över det som skrevs i debattartikeln.

Storm och annat...

Det har gått ett tag sedan jag sedan skrev i den här bloggen och mycket har hänt. Bland annat har jag sökt, blivit antagen och nu påbörjat min utbildning till pastor i vårt nya samfund Gemensam framtid. Kanske är detta ett bta tillfälle att börja blogga igen och jag kommer försöka att längs vägen dela lite tankar och reflektioner kring det jag nu får uppleva. Jag tänkte dock börja med att dela gårdagens predikan som jag höll i Lindome kyrka. vi har varje år ett predikant byte och det här året var det jag som fick förrtoendet att representera vår församling, samtidigt som en av Lindome församlings präster kom till oss. Det var en jättefin gudstjänst med både dop och nattvard och väldigt roligt att få dela mina tankar med församlingen där.
Gårdagens evangelietext handlar om hur Jesus stillar stormen och den gammaltestamentliga texten var hämtad från Jobs bok. två texter och situationer som har legat nära mitt eget liv det sista. Jag har känt en stor förtröstan när det gäller det som har med mina studier att göra, men i övrigt är det mycket som har stormat. Det är gott att veta att jag får vara där tillsammans med Jesus i stormen, han som alltid bär...

Predikan 4 sön efter trettondagen, "Jesus är vårt hopp"

I november hade jag glädjen och förmånen att ytterligare en gång få besöka Israel och de Palestinska områdena på Västbanken och för första gången området kring Genesarets sjö.

Att resa till platserna där bibelns berättelser utspelar sig har för mig gett ny inspiration och förståelse i min egen bibelläsning. Inte minst när det gäller saker som geografi, natur och hur vädret är gör att man har lättare att tänka sig hur det måste ha varit när händelserna ägde rum. Men det finns några undantag där detta nästan blivit svårare efter man varit där och den här texten om hur Jesus stillar stormen är för mig faktiskt en av dem. Varför då? Dels för att sjön faktiskt inte är särskilt stor och dels för att när jag var där och fick åka båt ut på sjön så sken solen och sjön var ganska stilla.

Genesarets sjö, eller Lake Tiberias, Lake Kinneret är ca 166 km2 stor och har ett maximalt djup på 43 m. Omkretsen är ca 53 km, det går alltså att cykla runt sjön på en halvdag om man cyklar hyfsat snabbt och inte har en alltför dålig cykel. Den ligger ca 210 meter under havsnivån och är därmed världens lägst belägna sötvattensjö. från sjön rinner Jordanfloden ner mot Döda Havet som ligger på ca 400 m under havsnivån. Båda sjöarna har idag allvarliga problem med att vattennivån sjunker eftersom avtappningen av vatten t.ex. till odlingarna i Jordandalen är större än tillflödet.

Jag roade mig med att jämföra storleken på sjön med andra sjöar och konstaterade att om den legat i Sverige skulle den kommit på plats tretton, mitt emellan Storuman och Stora Lulevattnet. Siljan t.ex. är ca 100 kvm2 större.

Det borde därför inte varit något speciellt märkligt företag att segla över från ena sidan till den andra, maximala längden över sjön är ca 21 kilometer. Förmodligen hade man gjort den här resan många gånger och man gav sig säkert av utan några större betänkligheter, Jesus la sig att sova och allt var frid och fröjd.

Men det som är väldigt lurigt med området kring Genesaret är att på grund av bergen omkring så kan det komma in vindar från Medelhavet och vädret kan väldigt snabbt slå om och sannolikt så tornade ovädersmolnen hastigt upp sig och stormen kom över dem, så hastigt att man inte hann vända eller söka skydd i en närmare hamn.

Här kan vi stanna upp lite för är det inte ofta så här det ser ut också i våra liv när det svåra drabbar? Allting är bra, inget varslar om en förestående fara, men plötsligt har vi drabbats av något. Kanske fanns det tecken innan, men inget vi kanske tog på särskilt stort allvar och så plötsligt står vi inför fullbordat faktum. Vi kan säga att det finns ett för och ett efter det som drabbat oss. Jag råkade själv ut för en ryggskada för en del år sedan som påverkat mitt liv ordentligt och jag kan fortfarande ganska detaljerat minnas vad som hände den där dagen även vad jag gjorde innan det hände. Vi kan känna en längtan att kunna hoppa tillbaka till det som var tryggt och där inget ont hade hänt, men vi vet att det inte går. Även för Job fanns ett före och ett efter. Han levde ett gott gudfruktigt liv med stor familj och välstånd och så plötsligt utan förvarning så rycks allt från honom. I några kapitel före den text vi läste så uttrycker Job just detta “Om det ändå vore som förr, på den tiden Gud vakade över mig”

Frågan som då kommer är vart vänder vi oss när det oförutsägbara drabbar oss, det som vi önska att det aldrig hade hänt.

Berättelsen om lärjungarna som kämpar i stormen tycker jag visar flera aspekter på detta och det är på det sättet en mycket spännande text. För vad är det första lärjungarna gör- Är det att vända sig till Jesus och be honom ordna det hela? Nja, jag tycker det verkar som de försöker reda upp situationen själva först och det är väl egentligen inte så konstigt. Flera av dem var vana fiskare och hade säkert upplevt dessa stormar förr. “-Det här fixar vi!” tänkte de kanske och är det inte så vi ofta gör när något inträffar? Vi försöker ordna det på egen hand ofta, i alla fall är jag själv sådan, börjar vi planera och ordna och försöker lösa problemet och tänker liksom inte riktigt på att blanda in Gud.

Jag tror inte att det är fel att vi använder de gåvor och den erfarenhet vi har för att lösa de situationer vi hamnar i, jag tror inte att Gud vill att vi bara sätter oss med armarna i kors och säger att han får ordna situationen, men jag tror att han vill att vi lägger allt i vårt liv i hans hand. Vi får leva i en grundtillit om att oavsett hur våra liv ser ut så är vi oändligt älskade och att han alltid bär. Kanske vill han ge oss en lyhördhet för att peka på möjligheter vi själva först inte ser och han kanske vill sända människor i vår väg som vill dela vår börda.

Kanske skulle lärjungarna ändå väckt Jesus lite tidigare? Bett honom hjälpa dom med seglen och bett honom vara med?

Hur som helst så verkar det som om lärjungarna, som sagt, försöker ett tag till, men till slut så blir det kritiskt. Båten översköljs av vågorna och plötsligt är det inte bara en besvärlig situation utan de börjar frukta för sina liv och plötsligt är Jesus deras enda hopp och utväg. “-Mästare bryr du dig inte om att vi går under???” är plötsligt deras desperata ord och här är nästa sak jag tänkte lite stanna till vid:

Var uppriktig och ärlig och säg till Gud precis som det är!

“Är du bitter och besviken, har ditt hjärta djupa sår, säg till Jesus vad du känner, våga tro att han förstår.”

Så lyder början på tredje versen av psalm 48, “Vilken vän vi har i Jesus”.

Jag tror vi alldeles för ofta har en tendens att vi lindar in vår bön, precis som om vi måste lägga saker tillrätta inför Gud, men jag tror att är det någonstans vi kan var helt ärliga och uppriktiga så är det inför Gud. Han tål det!

“Vakna! Varför sover du, Herre? Res dig! Stöt inte bort oss för alltid! Varför döljer du ditt ansikte och glömmer vår nöd och plåga?”

Så står det i psaltarens 44 psalm och just Psaltaren är ett väldigt bra exempel på hur vi faktiskt kan och får uttrycka oss inför Gud. Att be med psaltaren kan också hjälpa oss när vi inte riktigt själva får fatt i orden. För i Psaltarens 150 psalmer så finns alla våra känslor fångade inte minst de här lite svårare känslorna av sorg, oro, ånger och frustration av att inte förstå vad Gud gör.

Och jag tänkte här återvända och göra en liten utvikning om Job.  Jobs bok är en bok som i alla tider fascinerat och gör så fortfarande, för den ställer på något sätt de där frågorna vi alltid brottas med. “- Vad gör vi när lidandet drabbar oss?” “- Varför just jag?”  “-Var finns Gud nu?”

Jag brukar lyssna på P1 och under hösten har Job varit aktuell i teateruppsättning på judiska teatern i Stockholm och det har varit flera samtal och diskussioner just kring detta med lidandets varför... Spännande att bibeln berör så, även i Göteborgs stadsteaters uppsättning av Bibeln som har premiär i februari tas, vad jag har förstått, berättelsen om Job upp.

Den text vi läste är hämtad från slutet på Jobs bok och bakgrunden är kort att Job är en rik och mycket lycklig man, som trots sin rikedom också är en rättfärdig man. I inledningen får man ta del av ett samtal mellan Gud och “anklagaren”, där anklagaren säger att det inte är så konstigt att Job är from och gudfruktig när han har det så bra. Gud låter då anklagaren drabba Job med all slag olycka. Därefter kommer tre vänner på besök till Job, de försöker trösta honom, men allt eftersom går deras tröst mer över i anklagelse. Job måste ha syndat eftersom så mycket ont har drabbat honom. Trots allt detta så framhärdar Job både i sin fromhet och sin oskuld,

“-Aldrig jag ger er rätt! Till min död vidhåller jag min oskuld”

Det jag tycker är både spännande och befriande det är att han också är ärlig inför Gud med vad han känner.

“-Därför lägger jag inte band på mig, jag vill ge ord åt min smärta, klaga i min bittra förtvivlan” säger han t.ex. i kapitel 7.

Så säg till Gud precis som det är även när du är arg på honom och det känns som om han sover och inte bryr sig!

Men samtidigt som vi får vara helt ärliga inför Gud, så ska vi också vara medvetna om att vi aldrig kan diktera villkoren för vad han skall svara på vår bön, men vi får lägga hela vårt hopp hos honom och lita på att han har helheten och kontrollen och det är det sista jag tänkte stanna till inför.

Lärjungarna uttrycker sin nöd och Jesus stillar stormen, lugnet lägger sig och det blir tid för eftertanke. Man kan studsa lite för Jesus fråga här “-Varför är ni rädda?” “-Har ni ännu ingen tro?” “-Var är er tro?” står det i Lukas beskrivning av samma händelse. Vid första anblicken så kan man nästan bli lite provocerad här. Lärjungarna har upplevt att de varit nära och dö och Jesus anklagar dem för att inte tro ordentligt. Eller är det detta han gör? Nej, jag tror inte det. Jag tror att det Jesus vill säga till sina lärjungar och det han vill säga oss i den här texten mer handlar om modet att släppa taget. Att inse att han alltid ha kontrollen, det beror inte på vår förmåga, utan vi får lägga våra liv i hans hand. Hur han svarar på vår bön är hans sak och jag tror att det är detta vi kan läsa även i texten från Job. Vi har aldrig hela bilden, vi får nog i den här världen kanske inte svaret på varför vi drabbas av sjukdom, sorg etc., men det vi kan veta är att Gud älskar oss och att han har kontrollen. Han har satt ett stopp för ondskan “-Hit men inte längre skall dina stolta vågor hejdas”

Vi får lägga våra liv precis som de är i händerna på honom som tagit allt detta med sig på korset. Om en stund skall vi fira nattvard och för mig har det blivit en sådan tröst att när brödet bryts i liturgin så finns allt det jag bär på med där. Jesus har tagit det med sig allt det som känns tungt och hotfullt upp på korset, men han har också tagit det med sig i sin uppståndelse och med den vetskapen får vi leva och dö med honom. Paulus hade den insikten: “Till honom står vårt hopp, han skall rädda oss”

I Psaltarens fjärde psalm står det:

Svara mig när jag ropar, Gud, du som skaffar mig rätt. Du öppnar vägen när jag är trängd.

Låt det bli din bön när du inte ser någon utväg. Gud öppnar en väg för dig. Kanske inte den du själv tänkte först, men en väg där du får gå med honom. Helt i hans hand.