Kärlek är att ta skulden på allvar...

Liksom som många andra de senaste dagarna har jag berörts och upprörts över det som visades i "Uppdrag granskning" i onsdags. En ung flicka blir våldtagen på en skoltoalett, den 15-årige gärningsmannen som först erkänner blir fälld i både tingsrätt och hovrätt. Trots detta ställer sig ett helt samhäll helt obegripligt på hans sida och flickan blir så mobbad och trakasserad, framförallt på internet, att hon tvingas flytta och gå i skola på annan ort. 15-åringen våldtar sedan en flicka till, men även då väljer man att tro på honom trots att han även då fälls i båda rättsinstanserna.

Det som jag funderat mycket på sedan jag såg programmet är det fundamentala sveket från vuxenvärlden. Naturligtvis mot flickorna, men faktiskt även mot pojken. Han som skulle behöva vuxna som tog hans skuld på allvar och hjälpte honom att se vad han gjort fel för att sedan förhoppningsvis kunna gå vidare som en helare människa får istället en massa stöd trots det han gjort. Det var ju till och med hans familj som var upprinnelsen till Facebookkampanjer och annat. Kanske är det så smärtsamt att ens barn gör något sådant här att man väljer att försöka få det att aldrig ha hänt, men det hjälper ju verkligen inte honom att bli helad i det som brustit.

Söndagen efter påsk skall jag predika över texten när Petrus efter uppståndelsen tre gånger uppmanas att säga till Jesus att han älskar honom. Det jag slås av är hur viktigt, men säkert väldigt smärtsamt detta är för Petrus. Jesus kunde ha slätat över och sagt att -Det är ok, den där förnekelsen var väl inte så allvarligt menad, du tänkte väl inte på vad du sa... men Jesus är inte sådan för han visar att riktig kärlek är att istället hjälpa någon att faktiskt se det man gjort även när det gör ont, men sedan visa en väg vidare.

Vi får alla gå till hans kors och där låta hans kärlek genomlysa oss trots att det kan göra ont, för att sedan i hans uppståndelse få kraft att gå vidare "-Gå nu och synda inte mer", säger han stilla till oss.


- Signe bloggar från mobilen!

Synd och förlåtelse

Hade konfirmander igår och vi pratade om dessa ämnen. Oerhört spännande faktiskt, och det ledde till massor av frågor och funderingar och några spännande sidospår :).
Under andakten efteråt. Läste vi om ur Joh. 8 om äketnskapsbryterskan och konfirmanderna fick själva ta stenar som en symbol över något som de själva bar på och ville bli av med. Stenarna fick de sedan lägga i vatten och vi bad sedan Gud ta hand om allt det som stenarna stod för. En jättefin stund!

Det känns viktigt tycker jag i många sammanhang att inte back från att synden faktiskt finns, men samtidigt predika evangeliet! Att säga att synden och skulden inte finns tror jag är en återvändsgränd, men det viktiga i sammanhanget är ju att vi samtidigt berättar att Gud tar synden på allvar så mycket att han själv gått i döden för den och att vi får lämna allt där, att vi alltid får börja om och gå vidare.
 Jag tycker att jag i mitt jobb på vårdcentralen ofta hamnar i samtal  som faktiskt handlar om skuld. Skuld över kraschade relationer och felaktiga prioriteringar till exempel. Ibland känner man så starkt att personer verkligen skulle behöva få överlämna sig och sina liv i Guds armar, men jag har ju i den situationen ofta svårt att säga det. Men jag tror samtidigt att Gud hjälper mig att hitta andra vägar att hjälp till och ibland finns där ju en öppning för fortsatt samtal med någon från kyrkan.