När man ingenting förstår...

I söndags förmiddag gick jag inte till kyrkan eftersom jag hade så ont i min rygg. Istället surfade jag lite på datorn och såg plötsligt en massa oroande statusuppdateringar på facebook. Så småningom fick jag reda på att en av scouterna i kyrkan, en 15-årig tjej, kompis med min son som är tolv hade tagit sitt liv under lördagskvällen.





När något sådant här händer inser man hur sårbart allting är. Hur lite självklart det är att man alltid kommer ha varandra. Man inser också hur snabbt information sprids mellan ungdomar och hur viktigt det är att det också finns trygga vuxna med där någonstans.

Vi ordnade igår kväll i kyrkan en minnesstund, först för scouterna och sen för den som ville komma och det var många, både ungdomar och vuxna, som under kvällen kom in i kyrkan, tände ljus, skrev i minnesboken eller bara tog en fika. Många, var naturligtvis väldigt ledsna och det hördes många varför, men där fanns också så mycket av omsorg och omtanke om varandra, så trots detta alldeles nattsvarta, så blev det ändå en väldigt fin kväll och jag hoppas att vi också förmådde förmedla något av hoppet om en himmel och om en Gud som bär och älskar och som nu omfamnat denna lilla ängel som inte orkade finnas kvar i den här världen.