Senaste dagarna har det pågått en debatt angående frikyrkans roll och framtid. Det hela startade med en debattartikel där en person välkänd i frikyrkan beskriver sitt beslut att åter begära inträde i Svenska Kyrkan som han beskriver som den naturliga orienteringspunkten i Sverige och han ifrågasätter om inte frikyrkan gjort sitt.
Jag tycker han ställer viktiga frågor även om jag inte delar hans slutsats. Jag har ju på ett sätt gått den andra vägen från Svenska kyrkan till frikyrkan där jag nu varit medlem i över 20 år. Jag har dock aldrig lämnat Svenska kyrkan som jag fortfarande känner att jag också vill vara en del av, mycket för att det är där mina rötter är, det är där jag kom till tro och jag har många vänner och anknytningspunkter dit. Samtidigt var det ju ett slags steg jag tog nu i höstas då jag beslöt att det var inom frikyrkan, närmare bestämt Gemensam framtid som jag vill verka som pastor.
Jag tror att vi alla oavsett kyrkotillhörighet måste fundera var vi har vårt centrum och låta detta komma till uttryck i gudstjänsten, att låta bönen vara vår livsluft, Ordet vår vägvisare och det brutna brödet det som bär våra liv. Sen kan formerna se olika ut, men jag tror att vi måste med medvetandegöra vad vi vill med gudstjänsten och på så sätt bli vaksamma mot sekulariseringen som också påverkar våra liv. Därför var det glädjande att läsa detta som "mina" kyrkoledare skrev i dag och även här framförs en tänkvärd reflektion över det som skrevs i debattartikeln.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar