Temat var skapelsen och texterna handlade om Guds löfte till Noa och regnbågens tecken samt brödundret.
Här är min predikan:
Skapelsen
Först när jag läste dessa texter, så hade jag lite svårt att se hur de hängde ihop och hur de relaterade till dagens tema, men efter att ha bett över och funderat ett tag, så inser jag att de kanske hänger ihop mer än vad i alla fall jag först såg.
Det är lätt att förstå att temat vid den här årstiden kan vara skapelsen, under ingen annan tid på året så slösar Gud så påtagligt sin kreativitet och skaparkraft över oss. Ingen annan gång under året, så är detta kanske så tydligt.
Läser vi bibelns skapelseberättelser så är det just detta vi kan se, hur Gud i stor kreativitet och glädje säger sitt Bli till och som ett slag crescendo på alltihop så skapar han människan. Någon han gör till sin avbild och like, någon han gör i ren och skär kärlek, någon han ger av sin kreativa egenskaper och bjuder in till medskapare. I ordspråksbokens åttonde kapitel så står det att Gud i Vishetens gestalt lekte och gladde sig med människorna
Men Gud gjorde också ett annat val, människan skulle inte bli en robot programmerad att göra Guds vilja och automatiskt älska honom tillbaka utan Gud gav oss en fri vilja att välja honom och vi vet alla hur det gick. Människan kunde inte nöja sig med de gåvor Gud gett henne, utan ville ha mer och därmed var harmonin bruten.
I den gammaltestamentliga texten idag så läser vi den sista och kanske den enklaste delen i berättelsen om Noa. Jag måste erkänna att berättelsen om Noa och syndafallet är en av de bibelberättelser jag har fått brottas mest med. Det är inte lätt att förena bilden av en älskande Gud, med bilden av Gud som tröttnar på alltihop och dränker det han skapat och så får det kanske vara med bibeln, vi får tycka saker vara svåra och kanske återkomma till dem då och då, det jag tycker mig ana av Gud i berättelsen om syndafallet är en Gud som älskar och längtar så mycket att han inte kan bära synen på hur illa människorna gör varandra och det som ju händer sen är att Gud ingår ett förbund med Noa där han lovar att gå en annan väg i fortsättningen.
Inte utplåningens och förstörelsens väg utan kärlekens och som tecken på detta låter precis som vi sjöng i första psalmen regnbågen lysa upp himlen. Någon har kallat regnbågen för skapelsens vigselring och detta är en ganska bra bild. Ett tecken på en Gud som nu lovar sin skapelse evig trohet och kärlek, en Gud som aldrig vad vi än hittar på kommer att överge oss.
(Biltur)
Det som sen framträder genom gamla testamentets berättelser och texter är att bilden av Gud kompletteras bit för bit, vi anar i Psaltarens ord en förlåtande Gud, i Höga visan en älskande längtande Gud och i profeternas texter en helig Gud. Men helt fullständig blir inte bilden förrän den dag Guds kärlek så tar överhanden att han inte bara är i relation med sin skapelse utan också som vi läste i episteltexten blir en del av den i Jesus.
Tänk er nu hur vi är där i Gallileen för två tusen år sedan. Med våra liv precis som dom är. Vi kommer med våra gåvor, men också med våra tillkortakommanden. Några av oss är rika och andra fattiga, en del av oss har mycket att komma med, men en del av oss vill helst komma lite smygande efter med det som tynger våra liv. Alla har vi hört om barfotaprofeten, om han som talar så att en ny längtan växer i hjärtat, inte som våra präster som mest talar om lagen och får oss att krympa ännu mer, utan en som talar om att vi skall älska varandra och inte bekymra oss för morgondagen, en som säger att saliga är de som längtar efter Gud och visar barmhärtighet.
Men samtidigt som det han säger väcker ny längtan i oss, så oroar han också, för vilka är det han samlar omkring sig? Alla möjliga slags människor och en del av dem kanske inte dom vi helst vill umgås med. Prostituerade, tullindrivare och syndare...
Så har vi hört att han är på väg till en lite ödslig trakt vid den stora sjön, långt från städerna, kanske vill han vara i fred? Men vår längtan efter att höra honom är stark och vi beslutar oss att följa efter och överallt omkring oss strömmar människor till som verkar tänka samma sak.
Kommer han nu vända oss ryggen och vänligt, men bestämt be oss att återkomma en annan dag? I övermorgon tänker jag predika i Kafarnaum, då kanske ni kan komma dit? Men Jesus säger inte så, han bara ser på oss med den där kärleksfulla blicken som verkar gå rakt igenom och sen börjar han tala...
Några av de vackraste orden i den här texten tycker jag är när det står att Jesus fylldes med medlidande. Samme Gud som i den första texten inte hade orkat se människornas synder och trasiga liv, väljer nu en annan väg. Regnbågens löfte gäller, Gud överger inte sin skapelse, han söker nu kärlekens väg. Den väg där han blir vår tjänare, ingen ofarlig väg skall det visa sig, att älska är aldrig ofarligt, istället för att människorna förgörs blir det nu istället Gud som dör i vårt ställe, som en kärlekens yttersta konsekevens...
Tillbaka i Gallileen. Jesus har talat och han har talat länge och även om det har varit en fantastisk dag, så är det nu inte bara den andliga hungern som gör sig påmind. Vi börjar lite oroligt skruva på oss. Några av oss har packat stora picnickorgar innan vi gick hemifrån, medan flera av oss bara gick som vi stod och har ingenting med oss, för en del beroende på att vi helt enkelt inte tänkte så långt, men lite pengar har vi ju med och lite bröd kanske vi kan köpa i någon av byarna här omkring? Men vi är ju så många, så kanske måste vi i så fall skynda oss dit så att inte brödet tar slut? För några av oss är inte detta något problem, mat är en lyx, vi bara ibland kan unna oss, vi har ingenting med helt enkelt därför att vi ingenting har.
Vi som har med picnickorgarna börjar se oss omkring, skall vi packa upp maten, med det känns lite fel på något sätt. efter att ha hört Jesus prata om Guds kärlek och vikten att vi också älskar varandra, så kan vi ju inte sitta och äta när andra tittar på, men här är ju så många och vår mat kommer ju ändå inte räcka och tänk om vi inte får tillräckligt själva om vi börjar dela?
Men sen händer något mycket märkligt, några av Jesus lärljungar går fram och pratar med honom och med sig har dom några bröd och några fiskar som någon gett dom. Jesus säger till oss att sätta oss i mindre grupper och plötsligt finns där bröd och fisk i överflöd, och alla är med och delar samma måltid och inte vill vi som redan har mat sitta för oss själva och äta vår egen matsäck, vi vill också vara med i denna kärleksmåltid och plötsligt är både våra hjärtan och egna korgar vidöppna och alla äter och skrattar och aldrig har Guds kärlek varit så påtaglig och nära...
När jag var ganska nykristen, så var det en person som skulle försöka övertyga mig om att de under som Jesus gjorde och som det står om i bibeln att de alla hade en naturlig förklaring och när vi kom att prata om brödundret så var förklaringen den att undret egentligen handlade om att människor började dela med sig och att maten då räckte till alla, en förklaring som jag även senare hört av en del teologer. Nu tycker inte jag att den riktigt håller eftersom den knappast förklarar att man kunde samla ihop 12 korgar med mat efteråt, på något sätt kräver detta kanske ett mer övernaturligt ingripande, men jag tänker att det som hände där långt ute i den öde trakten, där ingen mat fanns att köpa, var kanske båda delarna.
Någon som hörde Jesus blev så berörd av det som sas att han beslöt att verkligen göra som Jesus sa och han gav av det han hade och när Jesus välsignade detta så blev det verkligen mer bröd och fisk, men även den kärlekshandling som den förste personen visat spred sig. Ingen vill väl sitta där själv med sin matsäck, utanför gemenskapen, utan alla ville vara med.
Shane Claiborn, amerikansk teolog och kristen radikal som bland annat grundat en kommunitet med namnet “Simple way”, skriver i sin bok “Den oemotståndliga revolutionen” om det som han kallar mystisk mångdubbling; När vi öppnar våra hjärtan och börjar dela varandras liv så blir vi mer än vår delar. När vi verkligen släpper in Gud så kan han göra underverk med de resurser vi har. Han skriver: s 141-142.
Temat för dagen är Skapelsen och det jag tror är viktigt i dagens texter det är att Gud bjuder in oss som medskapare. Han som själv valde den kärlekens och delandets väg som innebar att han inte är en Gud som en gång skapat världen och sen lite ovanifrån tittar in i den som i ett dockskåp utan han är en Gud som passionerat älskar sin skapelse och som bara längtar efter att vi skall älska honom tillbaka. En Gud som slösar det vackra över oss. Ignatius av Loyola, levde på 1500-talet och var en av jesuitordens grundare och skapade en slags andliga övningar för hur man på ett mycket jesuscentrerat sätt kan fördjupa sin överlåtelse till Gud. Övningar som idag visat sig vara mycket användbara även för den moderna människan som längtar efter fördjupad Gudsrelation. Han skriver i inledningen till dessa övningar att vi har fått skapelsen för att den i sig skall väcka vårt gensvar och vår kärlek och tacksamhet till Gud.
Men vi ser också en Gud som känner smärta över sin skapelse när den lider och smärtan och medlidandet blev så stort att Gud till slut valde att bli en del av sin skapelse och i Jesus inbjuda oss till ett liv i gemenskap med honom och med varandra. Ett liv där vi uppmuntras att dela med oss av vår kärlek, vår tid och våra resurser och när vi gör det så gör Gud något ännu större och mer fantastiskt av det.
Jag tror inte Gud gjorde en jord och sen tänkte “Jag gör bara resurser så det räcker till ungefär hälften av dom som bor där.” Nej, han uppmuntrar oss att dela och varje gång det sker så blir världen en lite vackrare plats att vara på och vi kommer lite närmare den dag då hela skapelsen skall vara återställd till det den var tänkt att vara från början.
Låt din vilja ske..., ge oss idag det bröd... Låt oss uppriktigt be den bönen!
Först när jag läste dessa texter, så hade jag lite svårt att se hur de hängde ihop och hur de relaterade till dagens tema, men efter att ha bett över och funderat ett tag, så inser jag att de kanske hänger ihop mer än vad i alla fall jag först såg.
Det är lätt att förstå att temat vid den här årstiden kan vara skapelsen, under ingen annan tid på året så slösar Gud så påtagligt sin kreativitet och skaparkraft över oss. Ingen annan gång under året, så är detta kanske så tydligt.
Läser vi bibelns skapelseberättelser så är det just detta vi kan se, hur Gud i stor kreativitet och glädje säger sitt Bli till och som ett slag crescendo på alltihop så skapar han människan. Någon han gör till sin avbild och like, någon han gör i ren och skär kärlek, någon han ger av sin kreativa egenskaper och bjuder in till medskapare. I ordspråksbokens åttonde kapitel så står det att Gud i Vishetens gestalt lekte och gladde sig med människorna
Men Gud gjorde också ett annat val, människan skulle inte bli en robot programmerad att göra Guds vilja och automatiskt älska honom tillbaka utan Gud gav oss en fri vilja att välja honom och vi vet alla hur det gick. Människan kunde inte nöja sig med de gåvor Gud gett henne, utan ville ha mer och därmed var harmonin bruten.
I den gammaltestamentliga texten idag så läser vi den sista och kanske den enklaste delen i berättelsen om Noa. Jag måste erkänna att berättelsen om Noa och syndafallet är en av de bibelberättelser jag har fått brottas mest med. Det är inte lätt att förena bilden av en älskande Gud, med bilden av Gud som tröttnar på alltihop och dränker det han skapat och så får det kanske vara med bibeln, vi får tycka saker vara svåra och kanske återkomma till dem då och då, det jag tycker mig ana av Gud i berättelsen om syndafallet är en Gud som älskar och längtar så mycket att han inte kan bära synen på hur illa människorna gör varandra och det som ju händer sen är att Gud ingår ett förbund med Noa där han lovar att gå en annan väg i fortsättningen.
Inte utplåningens och förstörelsens väg utan kärlekens och som tecken på detta låter precis som vi sjöng i första psalmen regnbågen lysa upp himlen. Någon har kallat regnbågen för skapelsens vigselring och detta är en ganska bra bild. Ett tecken på en Gud som nu lovar sin skapelse evig trohet och kärlek, en Gud som aldrig vad vi än hittar på kommer att överge oss.
(Biltur)
Det som sen framträder genom gamla testamentets berättelser och texter är att bilden av Gud kompletteras bit för bit, vi anar i Psaltarens ord en förlåtande Gud, i Höga visan en älskande längtande Gud och i profeternas texter en helig Gud. Men helt fullständig blir inte bilden förrän den dag Guds kärlek så tar överhanden att han inte bara är i relation med sin skapelse utan också som vi läste i episteltexten blir en del av den i Jesus.
Tänk er nu hur vi är där i Gallileen för två tusen år sedan. Med våra liv precis som dom är. Vi kommer med våra gåvor, men också med våra tillkortakommanden. Några av oss är rika och andra fattiga, en del av oss har mycket att komma med, men en del av oss vill helst komma lite smygande efter med det som tynger våra liv. Alla har vi hört om barfotaprofeten, om han som talar så att en ny längtan växer i hjärtat, inte som våra präster som mest talar om lagen och får oss att krympa ännu mer, utan en som talar om att vi skall älska varandra och inte bekymra oss för morgondagen, en som säger att saliga är de som längtar efter Gud och visar barmhärtighet.
Men samtidigt som det han säger väcker ny längtan i oss, så oroar han också, för vilka är det han samlar omkring sig? Alla möjliga slags människor och en del av dem kanske inte dom vi helst vill umgås med. Prostituerade, tullindrivare och syndare...
Så har vi hört att han är på väg till en lite ödslig trakt vid den stora sjön, långt från städerna, kanske vill han vara i fred? Men vår längtan efter att höra honom är stark och vi beslutar oss att följa efter och överallt omkring oss strömmar människor till som verkar tänka samma sak.
Kommer han nu vända oss ryggen och vänligt, men bestämt be oss att återkomma en annan dag? I övermorgon tänker jag predika i Kafarnaum, då kanske ni kan komma dit? Men Jesus säger inte så, han bara ser på oss med den där kärleksfulla blicken som verkar gå rakt igenom och sen börjar han tala...
Några av de vackraste orden i den här texten tycker jag är när det står att Jesus fylldes med medlidande. Samme Gud som i den första texten inte hade orkat se människornas synder och trasiga liv, väljer nu en annan väg. Regnbågens löfte gäller, Gud överger inte sin skapelse, han söker nu kärlekens väg. Den väg där han blir vår tjänare, ingen ofarlig väg skall det visa sig, att älska är aldrig ofarligt, istället för att människorna förgörs blir det nu istället Gud som dör i vårt ställe, som en kärlekens yttersta konsekevens...
Tillbaka i Gallileen. Jesus har talat och han har talat länge och även om det har varit en fantastisk dag, så är det nu inte bara den andliga hungern som gör sig påmind. Vi börjar lite oroligt skruva på oss. Några av oss har packat stora picnickorgar innan vi gick hemifrån, medan flera av oss bara gick som vi stod och har ingenting med oss, för en del beroende på att vi helt enkelt inte tänkte så långt, men lite pengar har vi ju med och lite bröd kanske vi kan köpa i någon av byarna här omkring? Men vi är ju så många, så kanske måste vi i så fall skynda oss dit så att inte brödet tar slut? För några av oss är inte detta något problem, mat är en lyx, vi bara ibland kan unna oss, vi har ingenting med helt enkelt därför att vi ingenting har.
Vi som har med picnickorgarna börjar se oss omkring, skall vi packa upp maten, med det känns lite fel på något sätt. efter att ha hört Jesus prata om Guds kärlek och vikten att vi också älskar varandra, så kan vi ju inte sitta och äta när andra tittar på, men här är ju så många och vår mat kommer ju ändå inte räcka och tänk om vi inte får tillräckligt själva om vi börjar dela?
Men sen händer något mycket märkligt, några av Jesus lärljungar går fram och pratar med honom och med sig har dom några bröd och några fiskar som någon gett dom. Jesus säger till oss att sätta oss i mindre grupper och plötsligt finns där bröd och fisk i överflöd, och alla är med och delar samma måltid och inte vill vi som redan har mat sitta för oss själva och äta vår egen matsäck, vi vill också vara med i denna kärleksmåltid och plötsligt är både våra hjärtan och egna korgar vidöppna och alla äter och skrattar och aldrig har Guds kärlek varit så påtaglig och nära...
När jag var ganska nykristen, så var det en person som skulle försöka övertyga mig om att de under som Jesus gjorde och som det står om i bibeln att de alla hade en naturlig förklaring och när vi kom att prata om brödundret så var förklaringen den att undret egentligen handlade om att människor började dela med sig och att maten då räckte till alla, en förklaring som jag även senare hört av en del teologer. Nu tycker inte jag att den riktigt håller eftersom den knappast förklarar att man kunde samla ihop 12 korgar med mat efteråt, på något sätt kräver detta kanske ett mer övernaturligt ingripande, men jag tänker att det som hände där långt ute i den öde trakten, där ingen mat fanns att köpa, var kanske båda delarna.
Någon som hörde Jesus blev så berörd av det som sas att han beslöt att verkligen göra som Jesus sa och han gav av det han hade och när Jesus välsignade detta så blev det verkligen mer bröd och fisk, men även den kärlekshandling som den förste personen visat spred sig. Ingen vill väl sitta där själv med sin matsäck, utanför gemenskapen, utan alla ville vara med.
Shane Claiborn, amerikansk teolog och kristen radikal som bland annat grundat en kommunitet med namnet “Simple way”, skriver i sin bok “Den oemotståndliga revolutionen” om det som han kallar mystisk mångdubbling; När vi öppnar våra hjärtan och börjar dela varandras liv så blir vi mer än vår delar. När vi verkligen släpper in Gud så kan han göra underverk med de resurser vi har. Han skriver: s 141-142.
Temat för dagen är Skapelsen och det jag tror är viktigt i dagens texter det är att Gud bjuder in oss som medskapare. Han som själv valde den kärlekens och delandets väg som innebar att han inte är en Gud som en gång skapat världen och sen lite ovanifrån tittar in i den som i ett dockskåp utan han är en Gud som passionerat älskar sin skapelse och som bara längtar efter att vi skall älska honom tillbaka. En Gud som slösar det vackra över oss. Ignatius av Loyola, levde på 1500-talet och var en av jesuitordens grundare och skapade en slags andliga övningar för hur man på ett mycket jesuscentrerat sätt kan fördjupa sin överlåtelse till Gud. Övningar som idag visat sig vara mycket användbara även för den moderna människan som längtar efter fördjupad Gudsrelation. Han skriver i inledningen till dessa övningar att vi har fått skapelsen för att den i sig skall väcka vårt gensvar och vår kärlek och tacksamhet till Gud.
Men vi ser också en Gud som känner smärta över sin skapelse när den lider och smärtan och medlidandet blev så stort att Gud till slut valde att bli en del av sin skapelse och i Jesus inbjuda oss till ett liv i gemenskap med honom och med varandra. Ett liv där vi uppmuntras att dela med oss av vår kärlek, vår tid och våra resurser och när vi gör det så gör Gud något ännu större och mer fantastiskt av det.
Jag tror inte Gud gjorde en jord och sen tänkte “Jag gör bara resurser så det räcker till ungefär hälften av dom som bor där.” Nej, han uppmuntrar oss att dela och varje gång det sker så blir världen en lite vackrare plats att vara på och vi kommer lite närmare den dag då hela skapelsen skall vara återställd till det den var tänkt att vara från början.
Låt din vilja ske..., ge oss idag det bröd... Låt oss uppriktigt be den bönen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar