lördag 13 mars 2010

Synd och förlåtelse

Hade konfirmander igår och vi pratade om dessa ämnen. Oerhört spännande faktiskt, och det ledde till massor av frågor och funderingar och några spännande sidospår :).
Under andakten efteråt. Läste vi om ur Joh. 8 om äketnskapsbryterskan och konfirmanderna fick själva ta stenar som en symbol över något som de själva bar på och ville bli av med. Stenarna fick de sedan lägga i vatten och vi bad sedan Gud ta hand om allt det som stenarna stod för. En jättefin stund!


Det känns viktigt tycker jag i många sammanhang att inte back från att synden faktiskt finns, men samtidigt predika evangeliet! Att säga att synden och skulden inte finns tror jag är en återvändsgränd, men det viktiga i sammanhanget är ju att vi samtidigt berättar att Gud tar synden på allvar så mycket att han själv gått i döden för den och att vi får lämna allt där, att vi alltid får börja om och gå vidare.
 Jag tycker att jag i mitt jobb på vårdcentralen ofta hamnar i samtal  som faktiskt handlar om skuld. Skuld över kraschade relationer och felaktiga prioriteringar till exempel. Ibland känner man så starkt att personer verkligen skulle behöva få överlämna sig och sina liv i Guds armar, men jag har ju i den situationen ofta svårt att säga det. Men jag tror samtidigt att Gud hjälper mig att hitta andra vägar att hjälp till och ibland finns där ju en öppning för fortsatt samtal med någon från kyrkan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar