Igår hade jag förmånen att få predika. Vi firade en "Tiberiasmässa" där liturgin var inspirerad av händelserna vid på stranden vid Tiberias. Därför använde vid första årgångens texter och predikan är därför över 1 Kor 15:1-11 och Joh 21:1-14
Några av lärljungarna har lämnat Jerusalem och begett sig till Galileen. Enligt texten har de redan mött Jesus som uppstånden, men säkert var de fortfarande väldigt förvirrade och man anar att de inte riktigt visste vad de skulle tro. Hade Jesus verkligen blivit levande och i så fall hur? Var det en syn eller dröm de haft eller levde han verkligen? Vad betydde detta för dom själva? gällde deras kallelse att följa Jesus eller var allt slut nu?
De dom nu gör är att återvända hem till det som för dom var vardag. Kanske dom kände att livet med Jesus hade varit en vacker parentes i deras liv och att dom nu skulle återvända till det vanliga livet. Kanske orkade de inte stanna Jerusalem, det blev säkert väldigt pressande att sitta gömda i övre salen, nu återvände dom till tryggheten. Hos Petrus och även hos de andra gnagde säkert också känslan av misslyckande. De hade inte trots sina goda föresatser förmått följa Jesus till korset. De hade förnekat och sprungit och gömt sig.
Men kanske fanns det också en tanke att återvända till platsen där allt började, kanske var det ett sätt att försöka förstå sin kallelse. att återvända till platsen där Jesus hade sett på dom och sagt “Följ mig!”
Många av oss har kanske sådana platser i våra liv. Platser där vi upplevt ett starkt tilltal av Gud och som många år senare förmedlar en trygghet för vår tro. Jag har sådana platser. Gud är barmhärtig, han vet vårt behov av trygghet och känna igen, vi får ha dom goda platserna, så länge inte dessa blir viktigare än mötet som faktiskt ägde rum där. Och vi måste ibland också våga lämna tryggheten och ha förväntan på att Gud vill vidga våra perspektiv .
Väl framme vi Tiberiassjön eller Gennesarets sjö, så vill Petrus ut och fiska. Det finns något så befriande alldagligt i hans kommentar “Jag ger mig ut och fiskar”. Säkert var det skönt att använda kroppen och göra sådant man kunde när tankarna i övrigt var i kaos. De ger sig ut i båten, men får ingenting. Väcktes minnen till liv från en annan natt några år tidigare, när fiskelyckan också uteblivit när Jesus sedan kommit och gett dom fisk i överflöd, det som sedan blivit startskottet för att följa honom? Eller hade det bara varit skönt att vara ute i båten en stund och nästa natt kanske det skulle det gå bättre.
I gryningen är de i alla fall på väg tillbaka. Vi vill gärna tänka oss en stilla vårmorgon... Själv deltog jag på annandagen i en Emmausvandring utmed havet nere på vårt sommarställe. Havet då låg blankt som en spegel och det var vårblommor och fågelsång överallt. Kanske var det en sådan morgon även vid Tiberias strand och när båten närmar sig stranden så ser de att någon står där. Var det Jesus? Eller var det någon annan? Jo men visst är de han? eller? Var han verkligen levande eller misstar jag mig? Vad ser de andra? När personen på stranden sen säger “Kasta ut näten på högra sidan” så måste ju känslan av att ha varit med om det här förut ha gjort sig påmind, men till skillnad från första gången han mötte Jesus och han uppmanande honom att slänga ut näten så verkar Petrus inte protestera utan gör som Jesus säger. Erfarenheten av det tidigare gudsmötet har gjort Petrus mer lyhörd. Nu upprepar sig historien och näten fylls av fisk och då är det ingen tvekan längre. Johannes är den som först vågar lita på det han faktiskt upplever och han säger de förlösande orden “Det är Herren”
Gud vill möta oss i det alldeles vardagliga och jag tror att vi ibland inte riktigt vågar ta till oss att de faktiskt är Gud vi mött. Kanske tror vi att upplevelser av Gud måste vara väldigt känslosamma och starka och ibland möter Gud oss även på det sättet, men ofta tror jag att det istället är i vardagens lunk och rutiner som vi kan se Gud om vi bara stannar upp.
Det som nu följer på stranden är en av evangeliernas allra vackraste berättelser. Jesus har förberett en måltid och de slår sig ner och äter. Det finns en så stor omsorg i detta. Jesus har sett deras slit under natten och gått där och pysslat, tänt eld och tagit fram bröd och grillat fisk. De slår sig ner och äter, Johannes får återigen luta sig mot Jesus bröst, alla är trötta efter natten, men måltiden med Jesus ger en känsla av frid som de inte riktigt kan förklara. Alla förstår att det är Jesus, men de vågar inte fråga, kanske är de rädda att det som de nu upplever skall störas. I fortsättingen på texten, den vi inte läser idag, men läs den gärna själv senare, så blir Petrus upprättad, han får chansen att efter sitt förnekande istället få visa sin kärlek till Jesus. Jesus gör Petrus och de andra fria att nu gå vidare.
Att den här måltiden var viktig för Petrus förstår vi, när han några år senare i Cornelius hus skall berätta om och ge legitimitet till sitt uppdrag så säger han i Apostlagärningarnas 10 kapitel så säger han “Men Gud uppväckte honom på tredje dagen och lät honom visa sig, inte för hela folket utan för vittnen som Gud i förväg hade utvalt, nämligen för oss som åt och drack med honom efter hans uppståndelse från de döda. Han gav oss uppdraget att förkunna för folket och vittna om att han är den som Gud har bestämt till att döma levande och döda.”
Att äta med Jesus gör att Lärljungarna förstår att han verkligen har uppstått, på riktigt. Måltiden i sig blir ett vittnesbörd om uppståndelsen.
När vi nu med facit i hand läser de olika texterna om hur Jesus möter sina lärljungar efter uppståndelsen så går det som en linje hur han på något sätt knyter ihop alla trådar från den tid han vandrat med dom och nu utrustar dom för att bli kärnan i hans kyrka. den kyrka som skall vara Jesus själv, hans kropp här på jorden även när han nu lämnar den. Det kan ju tyckas vara en ganska bräcklig grund att bygga något överhuvudtaget på...
Den plan Gud hade för att föra ut sitt evangelium byggde på en liten grupp, ganska rädda och osäkra, män och kvinnor
En ganska bräcklig plan kunde det tyckas, men så här tvåtusen år senare så är vi 2,4 miljarder människor på jorden som bekänner oss till denne Jesus!
Människor som mött den uppståndne Herren och sen utrustats med den helige ande kan som Petrus och Johannes säger när de en tid efter pingsten står inför samma stora råd som ville korsfästa Jesus. ”Vi kan inte tiga om vad vi sett och hört!”
Paulus vars CV inte heller var så mycket att skryta med skriver utifrån en djup erfarenhet av att ha fått sitt liv förvandlat av sitt möte med Jesus. Han har insett att han är helt beroende av Guds nåd och det är genom guds nåd och kärlek som han kan vara fri och dela sin erfarenhet med andra. Bara den som själv mött nåd och förbarmande kan på ett trovärdigt sätt berätta detta för andra och därför måste kyrkan med nödvändighet vila på alldeles vanliga människor, med fel och brister, men som förstått att det bara är Guds kärlek som på riktigt kan förvandla och göra helt. Den kristna församlingen består inte av perfekta människor, men den inbjuder till helhet och fullkomlighet eftersom det är en inbjudan att dela livet med Gud själv.
Varför skickade inte Gud ute ett gäng änglar att förkunna evangeliet istället. Varför förlitade han sig på något så bräckligt som oförutsägbara människor? Jo för att änglar är jättebra för att agera budbärare och utföra olika uppdrag för Guds räkning, men de är helt värdelösa när det gäller att förkunna evangeliet på ett trovärdigt sätt eftersom de aldrig har upplevt Guds nåd. Att berätta om Guds nåd kan bara den göra som själv fått uppleva nåd och barmhärtighet!
Kyrkan är en framgångssaga som helt saknar motstycke i världshistorien och vi får ta vid där lärljungarna slutade. Vi får också vittna om våra möten med uppståndne Herren. Fortfarande består kyrkan av människor som gjort personliga erfarenheter av att ha mött Jesus oftast i ganska vardagliga situationer, men ibland behöver Gud ta i lite mer som till exempel med Paulus.
Vi fastnar ofta i en uppgivenhet och ser bara kyrkans alla misslyckanden, vi lever i ett sekulariserat samhälle och vi kan ofta uppleva att vi som kristna är marginaliserade, men kanske måste vi våga lita på att Gud aldrig kommer låta sin kyrka gå under. Ser vi genom kyrkans historia, så finns det mycket att inte vara speciellt stolt över, men vi kan samtidigt se att Gud till synes i rätt tid alltid har sänt en ny väckelse in i kyrkan. Kanske vill Gud utrusta oss här idag för att bli ännu frimodigare och gå ut och vittna om det Gud gör i våra liv? Kanske finns det någon på din arbetsplats eller på din gata som längtar efter Gud, men inte vet hur denna längtan skall finna sitt fäste. Det är just så som evangeliet förts vidare i alla tider och jag är helt övertygad om att det kommer hända igen även i vår tid. Samtidigt tror jag vi också måste våga visa att församlingen faktiskt består av alldeles vanliga sårbara människor, människor som misslyckas och råkar ut för svåra saker i livet, men med den skillnaden att våra möten med den uppståndne har gett oss en väg till den nåd som inbjuder till en gemenskap med Gud.
Berättelsen om lärljungarna på stranden av Tiberiassjön är också berättelsen om ditt och mitt liv. Jesus dukar upp en måltid för oss, där vi får möta och känna igen honom. Han visar dig samma omsorg som han visade sina lärljungar där på stranden. Han vill upprätta oss och göra oss fria och han vill sända oss vidare."
