När man ingenting förstår...

I söndags förmiddag gick jag inte till kyrkan eftersom jag hade så ont i min rygg. Istället surfade jag lite på datorn och såg plötsligt en massa oroande statusuppdateringar på facebook. Så småningom fick jag reda på att en av scouterna i kyrkan, en 15-årig tjej, kompis med min son som är tolv hade tagit sitt liv under lördagskvällen.





När något sådant här händer inser man hur sårbart allting är. Hur lite självklart det är att man alltid kommer ha varandra. Man inser också hur snabbt information sprids mellan ungdomar och hur viktigt det är att det också finns trygga vuxna med där någonstans.

Vi ordnade igår kväll i kyrkan en minnesstund, först för scouterna och sen för den som ville komma och det var många, både ungdomar och vuxna, som under kvällen kom in i kyrkan, tände ljus, skrev i minnesboken eller bara tog en fika. Många, var naturligtvis väldigt ledsna och det hördes många varför, men där fanns också så mycket av omsorg och omtanke om varandra, så trots detta alldeles nattsvarta, så blev det ändå en väldigt fin kväll och jag hoppas att vi också förmådde förmedla något av hoppet om en himmel och om en Gud som bär och älskar och som nu omfamnat denna lilla ängel som inte orkade finnas kvar i den här världen.

Synd och förlåtelse

Hade konfirmander igår och vi pratade om dessa ämnen. Oerhört spännande faktiskt, och det ledde till massor av frågor och funderingar och några spännande sidospår :).
Under andakten efteråt. Läste vi om ur Joh. 8 om äketnskapsbryterskan och konfirmanderna fick själva ta stenar som en symbol över något som de själva bar på och ville bli av med. Stenarna fick de sedan lägga i vatten och vi bad sedan Gud ta hand om allt det som stenarna stod för. En jättefin stund!

Det känns viktigt tycker jag i många sammanhang att inte back från att synden faktiskt finns, men samtidigt predika evangeliet! Att säga att synden och skulden inte finns tror jag är en återvändsgränd, men det viktiga i sammanhanget är ju att vi samtidigt berättar att Gud tar synden på allvar så mycket att han själv gått i döden för den och att vi får lämna allt där, att vi alltid får börja om och gå vidare.
 Jag tycker att jag i mitt jobb på vårdcentralen ofta hamnar i samtal  som faktiskt handlar om skuld. Skuld över kraschade relationer och felaktiga prioriteringar till exempel. Ibland känner man så starkt att personer verkligen skulle behöva få överlämna sig och sina liv i Guds armar, men jag har ju i den situationen ofta svårt att säga det. Men jag tror samtidigt att Gud hjälper mig att hitta andra vägar att hjälp till och ibland finns där ju en öppning för fortsatt samtal med någon från kyrkan.

Kärlekens väg

Jag har inte skrivit på ett tag, har haft lite svårt att formulera mig. I helgen var det dock dags att predika över temat kärlekens väg. Texterna var lite oväntade och handlade mycket om det offer det innebär att gå kärlekens väg. min prediakn kom att handla om kärleken och Gud som upphov till alla former av kärlek, att vi inte kan dela upp kärleken i eros och agape. Guds kärlek innehåller båda delarna, både den kärleken som längtar efter oss och vill gemenskap med oss och den kärleken som offrar sig utan tanke på att få något igen. Även den kärlek vi visar varandra har och behöver båda komponenterna. Sen pratade jag också om fastan som hjälp att gå kärlekens väg.
Det här året tänker jag verkligen försöka gå in i fastan, avstå något som gäller maten, men framförallt försöka rikta mitt sinne och mina tankar på Gud och det Jesus gjorde för oss. Att fira mässa regelbundet och att läsa bibeln och be tidiebönerna hoppas jag skall hjälpa mig. Jag har också några dagar i mitten av mars då jag tänkt att åka till Bjärka Säby.
Vill någon läsa min predikan finns den här.

Kärlek...

Liggandeds i sängen med datorn i knät har jag gjort lite material inför helgens konfahajk som jag tyvärr inte kan följa med på annat än i tanken.
Vi har tänkt att vi skall ha Martin Lönnebos frälsarkrans som något för konfirmanderna att "hänga upp" det dom lär sig på. Därför håller jag på att allt eftersom gör korta sammanfattningar kring de olika pärlorna.

Vår tanke är också att ge ett redskap för att träna sig i bön och stillhet inför Gud. Det är jättespännande och konfirmanderna är entusiastiska.
Idag har jag därför funderat lite kring kärlekspärlorna. Jag tänker att all kärlek, både den mellan Gud och oss, mellan två älskande, den till våra barn, till våra vänner, grannar, människor vi möter, de vi får anstränga oss för att tycka om osv egentligen är av samma väsen. En återspegling av Guds oändliga förutsättingslösa kärlek till oss. Vi behöver inte dela upp kärleken i olika sorter för den kärleken är i sitt väsen hel.

Samuel Ruensson skriver i den lilla skriften "Omvändelsens väg" (Utgiven på Silentium) så här:

Kärleken är till sitt väsen gemenskap, delaktighet och enhet, Den fullkomliga kärleken är uttryckt i treenighetens mysterium. Genom Kristus, genom att Gud ger sig till oss i inkarnationens mysterium, dras vi åter in i den kärlek i vilken vi skapats......Kärleken är den gemenskap där inget är dolt för den andre, där inget är dolt för den andre, där inget finns att dölja, där räddhågan drivits ut och oron stillats."


Kanske blir vår kärlek till de omkring oss helare om vi verkligen vågar överlåta oss till Guds kärlek i oss...

Två Johannes...

..., förutom evangelisten, umgås jag med just nu. Den ene är Johannes Cassianus vars texter finns i tre nyöversatta böcker. "Det rena hjärtat", "Det vidgade hjärtat" och "Hjärtats ro". Jag läser är de två första och det är förvånande hur modern har är i sina insikter om människans inre, både våra tillkortakommanden och vårt behov av att leva överlåtet åt Gud.
Den andre Johannes är Joannes av Korset. Jag blev väldigt nyfiken på att läsa mer efter att ha lyssnat på Tomas Sjödin, så jag beställde två böcker "Själens dunkla natt" och "Levande kärleks låga". Jag har inte hunnit börja läsa så mycket med den första boken inleds med dikten "Själen sång" och en strof ur den har berört mig i den situation som just nu är min:

Oh, night that guided me, 

Oh, night more lovely than the dawn,
Oh, night that joined Beloved with lover, 

Lover transformed in the Beloved!

Uppenbarligen är jag inte ensam om erfarenheten av att det är i det svåra, smärtsamma och mörka som Gud får komma oss till mötes!