Spridda torsdagstankar...

Har en dag då ryggen tvingar mig att ta det lugnt, det går segt men framåt, med lite bakslag då och då, men det är nog så det måste vara. Försöker känna förtröstan, tänker att min förmåga, min framtid, egntligen allting måste få ligga i händerna på någon större än jag. Det är bra, jag orkar inte riktigt tänka hur detta hade varit utan den tron. Frågan om hur man kan tro när saker drabbar en är kanske inte relevant, frågan är kanske hur man skulle ha klarat det som drabbar en utan tron på någon som har lovat att vad som än händer finnas där.

Jag ägnar dagen åt att sticka och läsa Johannes Cassianus, dock inte samtidigt...Det kanske vore en idé, att läsa in mer andlig litteratur som ljudböcker. Jag lyssnar ofta mer koncentrerat än jag läser. Förra året stickade jag en hel sjal medans jag lyssnade på Peter Halldorfs inläsning av "Andens folk", finns för gratis nedladdning på här. Oerhört generöst för övrigt. Den sjalen är speciell, varje maska bär en berättelse om Guds handlande i den tidiga kyrkan...

På förmiddagen har jag också lyssnat en del på voteringarna från kyrkomötet, bland annat att man nu sagt ja till att behålla vigselrätten och även viga till samkönade äktenskap. Jag tänker inte uttala mig om äktenskapet djupare teologiska innbörd och om beslutet ur den aspekten var rätt eller fel, jag är för dåligt teoligiskt insatt för det, men jag ser en fara att detta kan leda till splittring, inom svenska kyrkan, inom kyrkan i Sverige och inom kyrkan i världen. Kanske hade det varit klokare att släppa vigselrätten och ha kyrkliga akter för att välsigna juridiskt ingågna äktenskap oavsett?

Hur som helst nu skall jag be min tidebön mitt på dagen. Att trots att jag verkligen just nu känner mig "avsidestagen" för att tala gammalt frikyrkospråk, få vila i en större regelbunden bnegemenskap är oerhört skönt. Jag har också, tack vare goda vänner, kunnat upprätthålla mitt regelbundna nattvardsfirande under den här perioden och det har betytt mycket....

Hemma igen...

Nu har jag varit hemma några dagar och känner en stor tacksamhet över att allt verkar ha gått braoch över att jag inte behöver vara på sjukhuset mer. Jag har varit påtagligt buren av så mångas förböner att jag, trots att det var rejält jobbigt några dagar ändå har kunnat vila i någon slags förtröstan.
Det kan vara ganska jobbigt annars på sjukhus, sista dagarna delade jag rum med två damer som på något sätt drog ner varandra i destruktivt gnäll. Till slut blir sådant lite svårt att värja sig emot, men då var ipoden en välsignelse :).
En god vän till mig kom med Tomas Sjödins "Ett brustet Halleluja" som ljudbok och det var mycket i den som berörde ordentligt. Det är när vi får sprickor eller tomma ytor i livet som Gud faktiskt kan komma åt att göra något och vi får trots smärta, sorg och förluster ändå, nästan trotsigt, sjunga vårt Halleluja som en lovsång till denne Gud även om tonen i vår sång kanske blir annorlunda.
Förutom förböner så har jag också upplevt mångas omsorger på andra sätt. Besök på sjukhuset, telefonsamtal, SMS, mat till familjen levererad vid dörren, en vän som är präst som firade nattvard med mig här hemma igår etc... Tack!!!!!