Signe och Livet

Frikyrka eller ej...

2012-02-08T09:43:00.000+01:00

Senaste dagarna har det pågått en debatt angående frikyrkans roll och framtid. Det hela startade med en debattartikel där en person välkänd i frikyrkan beskriver sitt beslut att åter begära inträde i Svenska Kyrkan som han beskriver som den naturliga orienteringspunkten i Sverige och han ifrågasätter om inte frikyrkan gjort sitt.
Jag tycker han ställer viktiga frågor även om jag inte delar hans slutsats. Jag har ju på ett sätt gått den andra vägen från Svenska kyrkan till frikyrkan där jag nu varit medlem i över 20 år. Jag har dock aldrig lämnat Svenska kyrkan som jag fortfarande känner att jag också vill vara en del av, mycket för att det är där mina rötter är, det är där jag kom till tro och jag har många vänner och anknytningspunkter dit. Samtidigt var det ju ett slags steg jag tog nu i höstas då jag beslöt att det var inom frikyrkan, närmare bestämt Gemensam framtid som jag vill verka som pastor.
Jag tror att vi alla oavsett kyrkotillhörighet måste fundera var vi har vårt centrum och låta detta komma till uttryck i gudstjänsten, att låta bönen vara vår livsluft, Ordet vår vägvisare och det brutna brödet det som bär våra liv. Sen kan formerna se olika ut, men jag tror att vi måste med medvetandegöra vad vi vill med gudstjänsten och på så sätt bli vaksamma mot sekulariseringen som också påverkar våra liv. Därför var det glädjande att läsa detta som "mina" kyrkoledare skrev i dag och även här framförs en tänkvärd reflektion över det som skrevs i debattartikeln.

Storm och annat...

2012-01-30T14:40:00.000+01:00

Det har gått ett tag sedan jag sedan skrev i den här bloggen och mycket har hänt. Bland annat har jag sökt, blivit antagen och nu påbörjat min utbildning till pastor i vårt nya samfund Gemensam framtid. Kanske är detta ett bta tillfälle att börja blogga igen och jag kommer försöka att längs vägen dela lite tankar och reflektioner kring det jag nu får uppleva. Jag tänkte dock börja med att dela gårdagens predikan som jag höll i Lindome kyrka. vi har varje år ett predikant byte och det här året var det jag som fick förrtoendet att representera vår församling, samtidigt som en av Lindome församlings präster kom till oss. Det var en jättefin gudstjänst med både dop och nattvard och väldigt roligt att få dela mina tankar med församlingen där.
Gårdagens evangelietext handlar om hur Jesus stillar stormen och den gammaltestamentliga texten var hämtad från Jobs bok. två texter och situationer som har legat nära mitt eget liv det sista. Jag har känt en stor förtröstan när det gäller det som har med mina studier att göra, men i övrigt är det mycket som har stormat. Det är gott att veta att jag får vara där tillsammans med Jesus i stormen, han som alltid bär...

Predikan 4 sön efter trettondagen, "Jesus är vårt hopp"

I november hade jag glädjen och förmånen att ytterligare en gång få besöka Israel och de Palestinska områdena på Västbanken och för första gången området kring Genesarets sjö.

Att resa till platserna där bibelns berättelser utspelar sig har för mig gett ny inspiration och förståelse i min egen bibelläsning. Inte minst när det gäller saker som geografi, natur och hur vädret är gör att man har lättare att tänka sig hur det måste ha varit när händelserna ägde rum. Men det finns några undantag där detta nästan blivit svårare efter man varit där och den här texten om hur Jesus stillar stormen är för mig faktiskt en av dem. Varför då? Dels för att sjön faktiskt inte är särskilt stor och dels för att när jag var där och fick åka båt ut på sjön så sken solen och sjön var ganska stilla.

Genesarets sjö, eller Lake Tiberias, Lake Kinneret är ca 166 km2 stor och har ett maximalt djup på 43 m. Omkretsen är ca 53 km, det går alltså att cykla runt sjön på en halvdag om man cyklar hyfsat snabbt och inte har en alltför dålig cykel. Den ligger ca 210 meter under havsnivån och är därmed världens lägst belägna sötvattensjö. från sjön rinner Jordanfloden ner mot Döda Havet som ligger på ca 400 m under havsnivån. Båda sjöarna har idag allvarliga problem med att vattennivån sjunker eftersom avtappningen av vatten t.ex. till odlingarna i Jordandalen är större än tillflödet.

Jag roade mig med att jämföra storleken på sjön med andra sjöar och konstaterade att om den legat i Sverige skulle den kommit på plats tretton, mitt emellan Storuman och Stora Lulevattnet. Siljan t.ex. är ca 100 kvm2 större.

Det borde därför inte varit något speciellt märkligt företag att segla över från ena sidan till den andra, maximala längden över sjön är ca 21 kilometer. Förmodligen hade man gjort den här resan många gånger och man gav sig säkert av utan några större betänkligheter, Jesus la sig att sova och allt var frid och fröjd.

Men det som är väldigt lurigt med området kring Genesaret är att på grund av bergen omkring så kan det komma in vindar från Medelhavet och vädret kan väldigt snabbt slå om och sannolikt så tornade ovädersmolnen hastigt upp sig och stormen kom över dem, så hastigt att man inte hann vända eller söka skydd i en närmare hamn.

Här kan vi stanna upp lite för är det inte ofta så här det ser ut också i våra liv när det svåra drabbar? Allting är bra, inget varslar om en förestående fara, men plötsligt har vi drabbats av något. Kanske fanns det tecken innan, men inget vi kanske tog på särskilt stort allvar och så plötsligt står vi inför fullbordat faktum. Vi kan säga att det finns ett för och ett efter det som drabbat oss. Jag råkade själv ut för en ryggskada för en del år sedan som påverkat mitt liv ordentligt och jag kan fortfarande ganska detaljerat minnas vad som hände den där dagen även vad jag gjorde innan det hände. Vi kan känna en längtan att kunna hoppa tillbaka till det som var tryggt och där inget ont hade hänt, men vi vet att det inte går. Även för Job fanns ett före och ett efter. Han levde ett gott gudfruktigt liv med stor familj och välstånd och så plötsligt utan förvarning så rycks allt från honom. I några kapitel före den text vi läste så uttrycker Job just detta “Om det ändå vore som förr, på den tiden Gud vakade över mig”

Frågan som då kommer är vart vänder vi oss när det oförutsägbara drabbar oss, det som vi önska att det aldrig hade hänt.

Berättelsen om lärjungarna som kämpar i stormen tycker jag visar flera aspekter på detta och det är på det sättet en mycket spännande text. För vad är det första lärjungarna gör- Är det att vända sig till Jesus och be honom ordna det hela? Nja, jag tycker det verkar som de försöker reda upp situationen själva först och det är väl egentligen inte så konstigt. Flera av dem var vana fiskare och hade säkert upplevt dessa stormar förr. “-Det här fixar vi!” tänkte de kanske och är det inte så vi ofta gör när något inträffar? Vi försöker ordna det på egen hand ofta, i alla fall är jag själv sådan, börjar vi planera och ordna och försöker lösa problemet och tänker liksom inte riktigt på att blanda in Gud.

Jag tror inte att det är fel att vi använder de gåvor och den erfarenhet vi har för att lösa de situationer vi hamnar i, jag tror inte att Gud vill att vi bara sätter oss med armarna i kors och säger att han får ordna situationen, men jag tror att han vill att vi lägger allt i vårt liv i hans hand. Vi får leva i en grundtillit om att oavsett hur våra liv ser ut så är vi oändligt älskade och att han alltid bär. Kanske vill han ge oss en lyhördhet för att peka på möjligheter vi själva först inte ser och han kanske vill sända människor i vår väg som vill dela vår börda.

Kanske skulle lärjungarna ändå väckt Jesus lite tidigare? Bett honom hjälpa dom med seglen och bett honom vara med?

Hur som helst så verkar det som om lärjungarna, som sagt, försöker ett tag till, men till slut så blir det kritiskt. Båten översköljs av vågorna och plötsligt är det inte bara en besvärlig situation utan de börjar frukta för sina liv och plötsligt är Jesus deras enda hopp och utväg. “-Mästare bryr du dig inte om att vi går under???” är plötsligt deras desperata ord och här är nästa sak jag tänkte lite stanna till vid:

Var uppriktig och ärlig och säg till Gud precis som det är!

“Är du bitter och besviken, har ditt hjärta djupa sår, säg till Jesus vad du känner, våga tro att han förstår.”

Så lyder början på tredje versen av psalm 48, “Vilken vän vi har i Jesus”.

Jag tror vi alldeles för ofta har en tendens att vi lindar in vår bön, precis som om vi måste lägga saker tillrätta inför Gud, men jag tror att är det någonstans vi kan var helt ärliga och uppriktiga så är det inför Gud. Han tål det!

“Vakna! Varför sover du, Herre? Res dig! Stöt inte bort oss för alltid! Varför döljer du ditt ansikte och glömmer vår nöd och plåga?”

Så står det i psaltarens 44 psalm och just Psaltaren är ett väldigt bra exempel på hur vi faktiskt kan och får uttrycka oss inför Gud. Att be med psaltaren kan också hjälpa oss när vi inte riktigt själva får fatt i orden. För i Psaltarens 150 psalmer så finns alla våra känslor fångade inte minst de här lite svårare känslorna av sorg, oro, ånger och frustration av att inte förstå vad Gud gör.

Och jag tänkte här återvända och göra en liten utvikning om Job. Jobs bok är en bok som i alla tider fascinerat och gör så fortfarande, för den ställer på något sätt de där frågorna vi alltid brottas med. “- Vad gör vi när lidandet drabbar oss?” “- Varför just jag?” “-Var finns Gud nu?”

Jag brukar lyssna på P1 och under hösten har Job varit aktuell i teateruppsättning på judiska teatern i Stockholm och det har varit flera samtal och diskussioner just kring detta med lidandets varför... Spännande att bibeln berör så, även i Göteborgs stadsteaters uppsättning av Bibeln som har premiär i februari tas, vad jag har förstått, berättelsen om Job upp.

Den text vi läste är hämtad från slutet på Jobs bok och bakgrunden är kort att Job är en rik och mycket lycklig man, som trots sin rikedom också är en rättfärdig man. I inledningen får man ta del av ett samtal mellan Gud och “anklagaren”, där anklagaren säger att det inte är så konstigt att Job är from och gudfruktig när han har det så bra. Gud låter då anklagaren drabba Job med all slag olycka. Därefter kommer tre vänner på besök till Job, de försöker trösta honom, men allt eftersom går deras tröst mer över i anklagelse. Job måste ha syndat eftersom så mycket ont har drabbat honom. Trots allt detta så framhärdar Job både i sin fromhet och sin oskuld,

“-Aldrig jag ger er rätt! Till min död vidhåller jag min oskuld”

Det jag tycker är både spännande och befriande det är att han också är ärlig inför Gud med vad han känner.

“-Därför lägger jag inte band på mig, jag vill ge ord åt min smärta, klaga i min bittra förtvivlan” säger han t.ex. i kapitel 7.

Så säg till Gud precis som det är även när du är arg på honom och det känns som om han sover och inte bryr sig!

Men samtidigt som vi får vara helt ärliga inför Gud, så ska vi också vara medvetna om att vi aldrig kan diktera villkoren för vad han skall svara på vår bön, men vi får lägga hela vårt hopp hos honom och lita på att han har helheten och kontrollen och det är det sista jag tänkte stanna till inför.

Lärjungarna uttrycker sin nöd och Jesus stillar stormen, lugnet lägger sig och det blir tid för eftertanke. Man kan studsa lite för Jesus fråga här “-Varför är ni rädda?” “-Har ni ännu ingen tro?” “-Var är er tro?” står det i Lukas beskrivning av samma händelse. Vid första anblicken så kan man nästan bli lite provocerad här. Lärjungarna har upplevt att de varit nära och dö och Jesus anklagar dem för att inte tro ordentligt. Eller är det detta han gör? Nej, jag tror inte det. Jag tror att det Jesus vill säga till sina lärjungar och det han vill säga oss i den här texten mer handlar om modet att släppa taget. Att inse att han alltid ha kontrollen, det beror inte på vår förmåga, utan vi får lägga våra liv i hans hand. Hur han svarar på vår bön är hans sak och jag tror att det är detta vi kan läsa även i texten från Job. Vi har aldrig hela bilden, vi får nog i den här världen kanske inte svaret på varför vi drabbas av sjukdom, sorg etc., men det vi kan veta är att Gud älskar oss och att han har kontrollen. Han har satt ett stopp för ondskan “-Hit men inte längre skall dina stolta vågor hejdas”

Vi får lägga våra liv precis som de är i händerna på honom som tagit allt detta med sig på korset. Om en stund skall vi fira nattvard och för mig har det blivit en sådan tröst att när brödet bryts i liturgin så finns allt det jag bär på med där. Jesus har tagit det med sig allt det som känns tungt och hotfullt upp på korset, men han har också tagit det med sig i sin uppståndelse och med den vetskapen får vi leva och dö med honom. Paulus hade den insikten: “Till honom står vårt hopp, han skall rädda oss”

I Psaltarens fjärde psalm står det:

Svara mig när jag ropar, Gud, du som skaffar mig rätt. Du öppnar vägen när jag är trängd.

Låt det bli din bön när du inte ser någon utväg. Gud öppnar en väg för dig. Kanske inte den du själv tänkte först, men en väg där du får gå med honom. Helt i hans hand.

Predikan midsommardagen

2011-07-05T23:09:00.001+02:00

På midsommardagen fick jag förtroendet att predika i Greggereds kapell.

Temat var skapelsen och texterna handlade om Guds löfte till Noa och regnbågens tecken samt brödundret.
Här är min predikan:

Skapelsen

Först när jag läste dessa texter, så hade jag lite svårt att se hur de hängde ihop och hur de relaterade till dagens tema, men efter att ha bett över och funderat ett tag, så inser jag att de kanske hänger ihop mer än vad i alla fall jag först såg.

Det är lätt att förstå att temat vid den här årstiden kan vara skapelsen, under ingen annan tid på året så slösar Gud så påtagligt sin kreativitet och skaparkraft över oss. Ingen annan gång under året, så är detta kanske så tydligt.

Läser vi bibelns skapelseberättelser så är det just detta vi kan se, hur Gud i stor kreativitet och glädje säger sitt Bli till och som ett slag crescendo på alltihop så skapar han människan. Någon han gör till sin avbild och like, någon han gör i ren och skär kärlek, någon han ger av sin kreativa egenskaper och bjuder in till medskapare. I ordspråksbokens åttonde kapitel så står det att Gud i Vishetens gestalt lekte och gladde sig med människorna
Men Gud gjorde också ett annat val, människan skulle inte bli en robot programmerad att göra Guds vilja och automatiskt älska honom tillbaka utan Gud gav oss en fri vilja att välja honom och vi vet alla hur det gick. Människan kunde inte nöja sig med de gåvor Gud gett henne, utan ville ha mer och därmed var harmonin bruten.

I den gammaltestamentliga texten idag så läser vi den sista och kanske den enklaste delen i berättelsen om Noa. Jag måste erkänna att berättelsen om Noa och syndafallet är en av de bibelberättelser jag har fått brottas mest med. Det är inte lätt att förena bilden av en älskande Gud, med bilden av Gud som tröttnar på alltihop och dränker det han skapat och så får det kanske vara med bibeln, vi får tycka saker vara svåra och kanske återkomma till dem då och då, det jag tycker mig ana av Gud i berättelsen om syndafallet är en Gud som älskar och längtar så mycket att han inte kan bära synen på hur illa människorna gör varandra och det som ju händer sen är att Gud ingår ett förbund med Noa där han lovar att gå en annan väg i fortsättningen.
Inte utplåningens och förstörelsens väg utan kärlekens och som tecken på detta låter precis som vi sjöng i första psalmen regnbågen lysa upp himlen. Någon har kallat regnbågen för skapelsens vigselring och detta är en ganska bra bild. Ett tecken på en Gud som nu lovar sin skapelse evig trohet och kärlek, en Gud som aldrig vad vi än hittar på kommer att överge oss.
(Biltur)
Det som sen framträder genom gamla testamentets berättelser och texter är att bilden av Gud kompletteras bit för bit, vi anar i Psaltarens ord en förlåtande Gud, i Höga visan en älskande längtande Gud och i profeternas texter en helig Gud. Men helt fullständig blir inte bilden förrän den dag Guds kärlek så tar överhanden att han inte bara är i relation med sin skapelse utan också som vi läste i episteltexten blir en del av den i Jesus.

Tänk er nu hur vi är där i Gallileen för två tusen år sedan. Med våra liv precis som dom är. Vi kommer med våra gåvor, men också med våra tillkortakommanden. Några av oss är rika och andra fattiga, en del av oss har mycket att komma med, men en del av oss vill helst komma lite smygande efter med det som tynger våra liv. Alla har vi hört om barfotaprofeten, om han som talar så att en ny längtan växer i hjärtat, inte som våra präster som mest talar om lagen och får oss att krympa ännu mer, utan en som talar om att vi skall älska varandra och inte bekymra oss för morgondagen, en som säger att saliga är de som längtar efter Gud och visar barmhärtighet.
Men samtidigt som det han säger väcker ny längtan i oss, så oroar han också, för vilka är det han samlar omkring sig? Alla möjliga slags människor och en del av dem kanske inte dom vi helst vill umgås med. Prostituerade, tullindrivare och syndare...

Så har vi hört att han är på väg till en lite ödslig trakt vid den stora sjön, långt från städerna, kanske vill han vara i fred? Men vår längtan efter att höra honom är stark och vi beslutar oss att följa efter och överallt omkring oss strömmar människor till som verkar tänka samma sak.

Kommer han nu vända oss ryggen och vänligt, men bestämt be oss att återkomma en annan dag? I övermorgon tänker jag predika i Kafarnaum, då kanske ni kan komma dit? Men Jesus säger inte så, han bara ser på oss med den där kärleksfulla blicken som verkar gå rakt igenom och sen börjar han tala...

Några av de vackraste orden i den här texten tycker jag är när det står att Jesus fylldes med medlidande. Samme Gud som i den första texten inte hade orkat se människornas synder och trasiga liv, väljer nu en annan väg. Regnbågens löfte gäller, Gud överger inte sin skapelse, han söker nu kärlekens väg. Den väg där han blir vår tjänare, ingen ofarlig väg skall det visa sig, att älska är aldrig ofarligt, istället för att människorna förgörs blir det nu istället Gud som dör i vårt ställe, som en kärlekens yttersta konsekevens...

Tillbaka i Gallileen. Jesus har talat och han har talat länge och även om det har varit en fantastisk dag, så är det nu inte bara den andliga hungern som gör sig påmind. Vi börjar lite oroligt skruva på oss. Några av oss har packat stora picnickorgar innan vi gick hemifrån, medan flera av oss bara gick som vi stod och har ingenting med oss, för en del beroende på att vi helt enkelt inte tänkte så långt, men lite pengar har vi ju med och lite bröd kanske vi kan köpa i någon av byarna här omkring? Men vi är ju så många, så kanske måste vi i så fall skynda oss dit så att inte brödet tar slut? För några av oss är inte detta något problem, mat är en lyx, vi bara ibland kan unna oss, vi har ingenting med helt enkelt därför att vi ingenting har.
Vi som har med picnickorgarna börjar se oss omkring, skall vi packa upp maten, med det känns lite fel på något sätt. efter att ha hört Jesus prata om Guds kärlek och vikten att vi också älskar varandra, så kan vi ju inte sitta och äta när andra tittar på, men här är ju så många och vår mat kommer ju ändå inte räcka och tänk om vi inte får tillräckligt själva om vi börjar dela?
Men sen händer något mycket märkligt, några av Jesus lärljungar går fram och pratar med honom och med sig har dom några bröd och några fiskar som någon gett dom. Jesus säger till oss att sätta oss i mindre grupper och plötsligt finns där bröd och fisk i överflöd, och alla är med och delar samma måltid och inte vill vi som redan har mat sitta för oss själva och äta vår egen matsäck, vi vill också vara med i denna kärleksmåltid och plötsligt är både våra hjärtan och egna korgar vidöppna och alla äter och skrattar och aldrig har Guds kärlek varit så påtaglig och nära...

När jag var ganska nykristen, så var det en person som skulle försöka övertyga mig om att de under som Jesus gjorde och som det står om i bibeln att de alla hade en naturlig förklaring och när vi kom att prata om brödundret så var förklaringen den att undret egentligen handlade om att människor började dela med sig och att maten då räckte till alla, en förklaring som jag även senare hört av en del teologer. Nu tycker inte jag att den riktigt håller eftersom den knappast förklarar att man kunde samla ihop 12 korgar med mat efteråt, på något sätt kräver detta kanske ett mer övernaturligt ingripande, men jag tänker att det som hände där långt ute i den öde trakten, där ingen mat fanns att köpa, var kanske båda delarna.
Någon som hörde Jesus blev så berörd av det som sas att han beslöt att verkligen göra som Jesus sa och han gav av det han hade och när Jesus välsignade detta så blev det verkligen mer bröd och fisk, men även den kärlekshandling som den förste personen visat spred sig. Ingen vill väl sitta där själv med sin matsäck, utanför gemenskapen, utan alla ville vara med.

Shane Claiborn, amerikansk teolog och kristen radikal som bland annat grundat en kommunitet med namnet “Simple way”, skriver i sin bok “Den oemotståndliga revolutionen” om det som han kallar mystisk mångdubbling; När vi öppnar våra hjärtan och börjar dela varandras liv så blir vi mer än vår delar. När vi verkligen släpper in Gud så kan han göra underverk med de resurser vi har. Han skriver: s 141-142.

Temat för dagen är Skapelsen och det jag tror är viktigt i dagens texter det är att Gud bjuder in oss som medskapare. Han som själv valde den kärlekens och delandets väg som innebar att han inte är en Gud som en gång skapat världen och sen lite ovanifrån tittar in i den som i ett dockskåp utan han är en Gud som passionerat älskar sin skapelse och som bara längtar efter att vi skall älska honom tillbaka. En Gud som slösar det vackra över oss. Ignatius av Loyola, levde på 1500-talet och var en av jesuitordens grundare och skapade en slags andliga övningar för hur man på ett mycket jesuscentrerat sätt kan fördjupa sin överlåtelse till Gud. Övningar som idag visat sig vara mycket användbara även för den moderna människan som längtar efter fördjupad Gudsrelation. Han skriver i inledningen till dessa övningar att vi har fått skapelsen för att den i sig skall väcka vårt gensvar och vår kärlek och tacksamhet till Gud.
Men vi ser också en Gud som känner smärta över sin skapelse när den lider och smärtan och medlidandet blev så stort att Gud till slut valde att bli en del av sin skapelse och i Jesus inbjuda oss till ett liv i gemenskap med honom och med varandra. Ett liv där vi uppmuntras att dela med oss av vår kärlek, vår tid och våra resurser och när vi gör det så gör Gud något ännu större och mer fantastiskt av det.
Jag tror inte Gud gjorde en jord och sen tänkte “Jag gör bara resurser så det räcker till ungefär hälften av dom som bor där.” Nej, han uppmuntrar oss att dela och varje gång det sker så blir världen en lite vackrare plats att vara på och vi kommer lite närmare den dag då hela skapelsen skall vara återställd till det den var tänkt att vara från början.

Låt din vilja ske..., ge oss idag det bröd... Låt oss uppriktigt be den bönen!

Heligt år och helig dag...

2011-05-29T20:51:00.000+02:00

Vi hade igår en träff med de från kommuniteten som bor i Västsverige med omnejd. Peter Halldorf kom dit och pratade bland annat en del om kyrkoåret och med sig hade han sin senaste bok som precis kommit från tryckeriet, så ett ex fick jag med mig hem.

En tanke ur boken berör mig, att det första som kallas heligt i bibeln är varken en plats eller person utan tiden själv. "Gud välsignade den sjunde dagen och gjorde den till en helig dag".

Kanske handlar vilodagen inte bara om en dag att ta det lite lugnare på och hinna med det där vi inte gjort de tidigare dagarna, kanske är det allvarligare än så, kanske finns här något nedlagt redan i våra skapelsevillkor? Kanske skulle våra liv bli lite mindre pressade om vi verkligen tog det heliga på allvar och verkligen vilade varje vecka?

Vid Tiberias strand

2011-05-02T16:10:00.003+02:00

Igår hade jag förmånen att få predika. Vi firade en "Tiberiasmässa" där liturgin var inspirerad av händelserna vid på stranden vid Tiberias. Därför använde vid första årgångens texter och predikan är därför över 1 Kor 15:1-11 och Joh 21:1-14

Några av lärljungarna har lämnat Jerusalem och begett sig till Galileen. Enligt texten har de redan mött Jesus som uppstånden, men säkert var de fortfarande väldigt förvirrade och man anar att de inte riktigt visste vad de skulle tro. Hade Jesus verkligen blivit levande och i så fall hur? Var det en syn eller dröm de haft eller levde han verkligen? Vad betydde detta för dom själva? gällde deras kallelse att följa Jesus eller var allt slut nu?

De dom nu gör är att återvända hem till det som för dom var vardag. Kanske dom kände att livet med Jesus hade varit en vacker parentes i deras liv och att dom nu skulle återvända till det vanliga livet. Kanske orkade de inte stanna Jerusalem, det blev säkert väldigt pressande att sitta gömda i övre salen, nu återvände dom till tryggheten. Hos Petrus och även hos de andra gnagde säkert också känslan av misslyckande. De hade inte trots sina goda föresatser förmått följa Jesus till korset. De hade förnekat och sprungit och gömt sig.

Men kanske fanns det också en tanke att återvända till platsen där allt började, kanske var det ett sätt att försöka förstå sin kallelse. att återvända till platsen där Jesus hade sett på dom och sagt “Följ mig!”

Många av oss har kanske sådana platser i våra liv. Platser där vi upplevt ett starkt tilltal av Gud och som många år senare förmedlar en trygghet för vår tro. Jag har sådana platser. Gud är barmhärtig, han vet vårt behov av trygghet och känna igen, vi får ha dom goda platserna, så länge inte dessa blir viktigare än mötet som faktiskt ägde rum där. Och vi måste ibland också våga lämna tryggheten och ha förväntan på att Gud vill vidga våra perspektiv .

Väl framme vi Tiberiassjön eller Gennesarets sjö, så vill Petrus ut och fiska. Det finns något så befriande alldagligt i hans kommentar “Jag ger mig ut och fiskar”. Säkert var det skönt att använda kroppen och göra sådant man kunde när tankarna i övrigt var i kaos. De ger sig ut i båten, men får ingenting. Väcktes minnen till liv från en annan natt några år tidigare, när fiskelyckan också uteblivit när Jesus sedan kommit och gett dom fisk i överflöd, det som sedan blivit startskottet för att följa honom? Eller hade det bara varit skönt att vara ute i båten en stund och nästa natt kanske det skulle det gå bättre.

I gryningen är de i alla fall på väg tillbaka. Vi vill gärna tänka oss en stilla vårmorgon... Själv deltog jag på annandagen i en Emmausvandring utmed havet nere på vårt sommarställe. Havet då låg blankt som en spegel och det var vårblommor och fågelsång överallt. Kanske var det en sådan morgon även vid Tiberias strand och när båten närmar sig stranden så ser de att någon står där. Var det Jesus? Eller var det någon annan? Jo men visst är de han? eller? Var han verkligen levande eller misstar jag mig? Vad ser de andra? När personen på stranden sen säger “Kasta ut näten på högra sidan” så måste ju känslan av att ha varit med om det här förut ha gjort sig påmind, men till skillnad från första gången han mötte Jesus och han uppmanande honom att slänga ut näten så verkar Petrus inte protestera utan gör som Jesus säger. Erfarenheten av det tidigare gudsmötet har gjort Petrus mer lyhörd. Nu upprepar sig historien och näten fylls av fisk och då är det ingen tvekan längre. Johannes är den som först vågar lita på det han faktiskt upplever och han säger de förlösande orden “Det är Herren”

Gud vill möta oss i det alldeles vardagliga och jag tror att vi ibland inte riktigt vågar ta till oss att de faktiskt är Gud vi mött. Kanske tror vi att upplevelser av Gud måste vara väldigt känslosamma och starka och ibland möter Gud oss även på det sättet, men ofta tror jag att det istället är i vardagens lunk och rutiner som vi kan se Gud om vi bara stannar upp.

Det som nu följer på stranden är en av evangeliernas allra vackraste berättelser. Jesus har förberett en måltid och de slår sig ner och äter. Det finns en så stor omsorg i detta. Jesus har sett deras slit under natten och gått där och pysslat, tänt eld och tagit fram bröd och grillat fisk. De slår sig ner och äter, Johannes får återigen luta sig mot Jesus bröst, alla är trötta efter natten, men måltiden med Jesus ger en känsla av frid som de inte riktigt kan förklara. Alla förstår att det är Jesus, men de vågar inte fråga, kanske är de rädda att det som de nu upplever skall störas. I fortsättingen på texten, den vi inte läser idag, men läs den gärna själv senare, så blir Petrus upprättad, han får chansen att efter sitt förnekande istället få visa sin kärlek till Jesus. Jesus gör Petrus och de andra fria att nu gå vidare.

Att den här måltiden var viktig för Petrus förstår vi, när han några år senare i Cornelius hus skall berätta om och ge legitimitet till sitt uppdrag så säger han i Apostlagärningarnas 10 kapitel så säger han “Men Gud uppväckte honom på tredje dagen och lät honom visa sig, inte för hela folket utan för vittnen som Gud i förväg hade utvalt, nämligen för oss som åt och drack med honom efter hans uppståndelse från de döda. Han gav oss uppdraget att förkunna för folket och vittna om att han är den som Gud har bestämt till att döma levande och döda.”

Att äta med Jesus gör att Lärljungarna förstår att han verkligen har uppstått, på riktigt. Måltiden i sig blir ett vittnesbörd om uppståndelsen.

När vi nu med facit i hand läser de olika texterna om hur Jesus möter sina lärljungar efter uppståndelsen så går det som en linje hur han på något sätt knyter ihop alla trådar från den tid han vandrat med dom och nu utrustar dom för att bli kärnan i hans kyrka. den kyrka som skall vara Jesus själv, hans kropp här på jorden även när han nu lämnar den. Det kan ju tyckas vara en ganska bräcklig grund att bygga något överhuvudtaget på...

Den plan Gud hade för att föra ut sitt evangelium byggde på en liten grupp, ganska rädda och osäkra, män och kvinnor

En ganska bräcklig plan kunde det tyckas, men så här tvåtusen år senare så är vi 2,4 miljarder människor på jorden som bekänner oss till denne Jesus!

Människor som mött den uppståndne Herren och sen utrustats med den helige ande kan som Petrus och Johannes säger när de en tid efter pingsten står inför samma stora råd som ville korsfästa Jesus. ”Vi kan inte tiga om vad vi sett och hört!”

Paulus vars CV inte heller var så mycket att skryta med skriver utifrån en djup erfarenhet av att ha fått sitt liv förvandlat av sitt möte med Jesus. Han har insett att han är helt beroende av Guds nåd och det är genom guds nåd och kärlek som han kan vara fri och dela sin erfarenhet med andra. Bara den som själv mött nåd och förbarmande kan på ett trovärdigt sätt berätta detta för andra och därför måste kyrkan med nödvändighet vila på alldeles vanliga människor, med fel och brister, men som förstått att det bara är Guds kärlek som på riktigt kan förvandla och göra helt. Den kristna församlingen består inte av perfekta människor, men den inbjuder till helhet och fullkomlighet eftersom det är en inbjudan att dela livet med Gud själv.

Varför skickade inte Gud ute ett gäng änglar att förkunna evangeliet istället. Varför förlitade han sig på något så bräckligt som oförutsägbara människor? Jo för att änglar är jättebra för att agera budbärare och utföra olika uppdrag för Guds räkning, men de är helt värdelösa när det gäller att förkunna evangeliet på ett trovärdigt sätt eftersom de aldrig har upplevt Guds nåd. Att berätta om Guds nåd kan bara den göra som själv fått uppleva nåd och barmhärtighet!

Kyrkan är en framgångssaga som helt saknar motstycke i världshistorien och vi får ta vid där lärljungarna slutade. Vi får också vittna om våra möten med uppståndne Herren. Fortfarande består kyrkan av människor som gjort personliga erfarenheter av att ha mött Jesus oftast i ganska vardagliga situationer, men ibland behöver Gud ta i lite mer som till exempel med Paulus.

Vi fastnar ofta i en uppgivenhet och ser bara kyrkans alla misslyckanden, vi lever i ett sekulariserat samhälle och vi kan ofta uppleva att vi som kristna är marginaliserade, men kanske måste vi våga lita på att Gud aldrig kommer låta sin kyrka gå under. Ser vi genom kyrkans historia, så finns det mycket att inte vara speciellt stolt över, men vi kan samtidigt se att Gud till synes i rätt tid alltid har sänt en ny väckelse in i kyrkan. Kanske vill Gud utrusta oss här idag för att bli ännu frimodigare och gå ut och vittna om det Gud gör i våra liv? Kanske finns det någon på din arbetsplats eller på din gata som längtar efter Gud, men inte vet hur denna längtan skall finna sitt fäste. Det är just så som evangeliet förts vidare i alla tider och jag är helt övertygad om att det kommer hända igen även i vår tid. Samtidigt tror jag vi också måste våga visa att församlingen faktiskt består av alldeles vanliga sårbara människor, människor som misslyckas och råkar ut för svåra saker i livet, men med den skillnaden att våra möten med den uppståndne har gett oss en väg till den nåd som inbjuder till en gemenskap med Gud.

Berättelsen om lärljungarna på stranden av Tiberiassjön är också berättelsen om ditt och mitt liv. Jesus dukar upp en måltid för oss, där vi får möta och känna igen honom. Han visar dig samma omsorg som han visade sina lärljungar där på stranden. Han vill upprätta oss och göra oss fria och han vill sända oss vidare."

Glad påsk

2011-04-26T09:43:00.000+02:00

Nu är vi hemma igen efter en fantastiskt fin påskhelg. Vi brukar alltid vara hemma och fira påsk i församlingen, men i år beslöt vi att åka till landet. Landet ligger i Farhult invid Skälderviken och här finns en mycket livaktig församling i Svenska kyrkan.

Vi har verkligen fått vara med och gestalta påskens mysterium. Allt från skärtorsdagens nattvardsfirande, långfredagens allvar, påsknattens och påskdagens glädje till annandagens Emmausvandring längs med havet med efterföljande mässa på den EFS gård som ligger i närheten. I församlingen är man oerhört duktiga på att använda liturgin på ett sätt som gestaltar evangeliet. Dessutom har vädret varit fantastiskt. Vi är så glada att vi inte har behövt välja mellan lata dagar på landet och att fira påsk i kyrkan. Vi fick både och....

Kristus är uppstånden!

Brev inför stilla veckan

2011-04-18T11:01:00.000+02:00

Inser att jag antingen får börja skriva eller lägga ner den här bloggen...

Därför börjar jag med att lägga ut ett brev jag skrivit. Jag har under fastan inför varje vecka skickat ut en ordning för böner och med dem ett kort brev. Det här är det jag skrev nu inför stilla veckan. Vill du hitta bönerna så finns de här.

Vi går nu in i Stilla veckan eller Stora veckan som den kallas i en del traditioner. Veckan som gestaltar de mest omvälvande dagarna i vår världshistoria. Kanske på ytan inte märkvärdigare än vilken upprorsman som helst som till slut fick en övermäktig ordningsmakt mot sig, men under ytan händelser som för alltid ändrade våra villkor som människor här på jorden.

Först den kärleksmåltid som Jesus äter med sina lärljungar och sedan kallar oss att fortsätta dela med honom och varandra, sedan Getsemane och korset där Gud tar den yttersta konsekvensen av sin kärlek till oss när han lider och dör och fullt ut delar allt det lidande och elände som vi människor överhuvudtaget kan tänka oss. Där på korset fanns all vår övergivenhet och uppgivenhet, där fanns Auchwitz, Rwanda, AIDS-epidemin, jordbävningen i Japan, varje tonåring som skadar sig själv och varje barn som dör på grund av bristen på rent vatten.

Där fanns du och jag med allt det vi bär på, det som drabbar oss och det som vi själva gör ont mot andra. I varje nattvard när brödet bryts så är det just detta vi gestaltar, hur Jesus själv bryts ner och där i det brutna finns all den smärta vi bär på.

Men vi vet också att det inte slutar där, den kärlek som Gud visar oss går inte att besegra, inte ens med döden. Vi lever efter påskdagens morgon, den morgon då en ensam ledsen kvinna sitter vid den tomma graven, förvirrad och uppgiven och plötsligt hör någon säga hennes namn. Där vid den graven får även du och jag sitta och möta den uppståndne Herren. Varje gång vi samlas till gudstjänst så är vi där med henne i strålande glädje. Vi får vara ett tecken i världen på en ny världsordning där hur mörkt det än ser ut så har inte döden och ondskan det sista ordet. Varje gång vi firar nattvard så är den uppståndne Herren där och möter oss med sitt ”Frid åt er alla”.

Jag önskar dig en välsignad stilla vecka!

Eftertanke...

2010-09-21T16:50:00.000+02:00

Råkade ut för en ganska obehaglig sak idag. Mobilbloggar och kan inte länka, men jag har skrivit om det på min andra blogg (signe39.blogspot.com) idag.

En stund senare läser jag ur Ps 14:6:
"Era onda anslag mot den svage skall göras om intet,
ty Herren är hans tillflykt"

Låt oss aldrig glömma vårt ansvar att värna den som andra ser ner på...

Påsken sammanfattad...

2010-04-06T16:15:00.000+02:00

Skärtorsdag började vi med en brödbakningsgudstjänst där frälsningshistorien gestaltades.

Sedan ledde jag och vår ungdomsledare skärtorsdagsgudstjänst där vi började med fotatvagning innan eukaristin firades och därefter lästes texterna om Jesus i Getsemane sedan kläddes altaret av medan vi sjöng "Stanna här och vaka med mig"...
I långfredagens gudstjänst lästes texterna ut lukasevageliet och det var mycket musik och en betraktelse vid korset.

Som en överlåtelsehandling kunde man själv spika upp på korset något som man ville lämna där.

Påskdagen- firades i uppståndelsens tecken. Först en dramatisering och sång av våra ungdomar.

Rosorna på altaret byttes mot påskliljor. Vi fick fira dop av en liten pojke och sedan hade vi alla möjlighet att få förnya vårt dop.

Kristus är uppstånden!

Kärlek är att ta skulden på allvar...

2010-03-27T01:13:00.001+01:00

Liksom som många andra de senaste dagarna har jag berörts och upprörts över det som visades i "Uppdrag granskning" i onsdags. En ung flicka blir våldtagen på en skoltoalett, den 15-årige gärningsmannen som först erkänner blir fälld i både tingsrätt och hovrätt. Trots detta ställer sig ett helt samhäll helt obegripligt på hans sida och flickan blir så mobbad och trakasserad, framförallt på internet, att hon tvingas flytta och gå i skola på annan ort. 15-åringen våldtar sedan en flicka till, men även då väljer man att tro på honom trots att han även då fälls i båda rättsinstanserna.

Det som jag funderat mycket på sedan jag såg programmet är det fundamentala sveket från vuxenvärlden. Naturligtvis mot flickorna, men faktiskt även mot pojken. Han som skulle behöva vuxna som tog hans skuld på allvar och hjälpte honom att se vad han gjort fel för att sedan förhoppningsvis kunna gå vidare som en helare människa får istället en massa stöd trots det han gjort. Det var ju till och med hans familj som var upprinnelsen till Facebookkampanjer och annat. Kanske är det så smärtsamt att ens barn gör något sådant här att man väljer att försöka få det att aldrig ha hänt, men det hjälper ju verkligen inte honom att bli helad i det som brustit.

Söndagen efter påsk skall jag predika över texten när Petrus efter uppståndelsen tre gånger uppmanas att säga till Jesus att han älskar honom. Det jag slås av är hur viktigt, men säkert väldigt smärtsamt detta är för Petrus. Jesus kunde ha slätat över och sagt att -Det är ok, den där förnekelsen var väl inte så allvarligt menad, du tänkte väl inte på vad du sa... men Jesus är inte sådan för han visar att riktig kärlek är att istället hjälpa någon att faktiskt se det man gjort även när det gör ont, men sedan visa en väg vidare.

Vi får alla gå till hans kors och där låta hans kärlek genomlysa oss trots att det kan göra ont, för att sedan i hans uppståndelse få kraft att gå vidare "-Gå nu och synda inte mer", säger han stilla till oss.

- Signe bloggar från mobilen!

Synd och förlåtelse

2010-03-13T14:32:00.000+01:00

Hade konfirmander igår och vi pratade om dessa ämnen. Oerhört spännande faktiskt, och det ledde till massor av frågor och funderingar och några spännande sidospår :).
Under andakten efteråt. Läste vi om ur Joh. 8 om äketnskapsbryterskan och konfirmanderna fick själva ta stenar som en symbol över något som de själva bar på och ville bli av med. Stenarna fick de sedan lägga i vatten och vi bad sedan Gud ta hand om allt det som stenarna stod för. En jättefin stund!

Det känns viktigt tycker jag i många sammanhang att inte back från att synden faktiskt finns, men samtidigt predika evangeliet! Att säga att synden och skulden inte finns tror jag är en återvändsgränd, men det viktiga i sammanhanget är ju att vi samtidigt berättar att Gud tar synden på allvar så mycket att han själv gått i döden för den och att vi får lämna allt där, att vi alltid får börja om och gå vidare.
Jag tycker att jag i mitt jobb på vårdcentralen ofta hamnar i samtal som faktiskt handlar om skuld. Skuld över kraschade relationer och felaktiga prioriteringar till exempel. Ibland känner man så starkt att personer verkligen skulle behöva få överlämna sig och sina liv i Guds armar, men jag har ju i den situationen ofta svårt att säga det. Men jag tror samtidigt att Gud hjälper mig att hitta andra vägar att hjälp till och ibland finns där ju en öppning för fortsatt samtal med någon från kyrkan.

Kärlekens väg

2010-02-16T18:58:00.000+01:00

Jag har inte skrivit på ett tag, har haft lite svårt att formulera mig. I helgen var det dock dags att predika över temat kärlekens väg. Texterna var lite oväntade och handlade mycket om det offer det innebär att gå kärlekens väg. min prediakn kom att handla om kärleken och Gud som upphov till alla former av kärlek, att vi inte kan dela upp kärleken i eros och agape. Guds kärlek innehåller båda delarna, både den kärleken som längtar efter oss och vill gemenskap med oss och den kärleken som offrar sig utan tanke på att få något igen. Även den kärlek vi visar varandra har och behöver båda komponenterna. Sen pratade jag också om fastan som hjälp att gå kärlekens väg.
Det här året tänker jag verkligen försöka gå in i fastan, avstå något som gäller maten, men framförallt försöka rikta mitt sinne och mina tankar på Gud och det Jesus gjorde för oss. Att fira mässa regelbundet och att läsa bibeln och be tidiebönerna hoppas jag skall hjälpa mig. Jag har också några dagar i mitten av mars då jag tänkt att åka till Bjärka Säby.
Vill någon läsa min predikan finns den här.

Tidig morgon...

2010-01-09T14:48:00.000+01:00

Vi har varit på Bjärka Säby över trettonhelgen för att vara med på kommunitetens julfirande.
På morgonen på trettondagen så fick jag möjlighet att delta i bakandet av nattvardsbrödet som skulle vara i mässan. Vi började 04.30 för att vi skulle få brödet klart till gudstjänsten som ju alltid brukar börja klockan 8.
Det var en sällsam upplevelse att baka bröd i skenet av de ljus som är tända som en påminnelse av treenigheten. Allteftersom brödet bakades så reciterade vi psaltarpsalmer och sjöng några Taizésånger och gick på så sätt igenom hela frälsningshistorien. När brödet sedan bars upp till kapellet och sedan bars fram under gudstjänsten så blev det en oerhört stark påminnelse om hur Gud ger sig själv till oss.
Jag fick genom att offra några timmars nattsömn vara en del i att gestalat det mysterie som varje mässa innebär, men som här blev så tydligt. Gud har skapat oss och genom Jesus så har dragit in hela mänskligheten i sin kärlek och frälsning och varje gång vi samlas och bryter brödet så drar vi samtidigt ner himlen på jorden för hela världens skull.

Här har varit lite adventsstiltje...

2009-12-18T21:03:00.001+01:00

...på bloggandet. Ibland kan det vara bra att göra annat av sina tankar kanske.
Jag skall predika på söndag, då det ju är Herren moder som är överskriften, så jag har funderat mycket över flickan från Nasaret. Vem var hon? Vad hade föregått hennes kallelse? Vad tänkte hon? Bibeln ger ju en del pusselbitar, men det finns mycket vi inte kan veta och här har ju funnits ett utrymme för tolkningar av olika slag. jag tycker det är oerhört spännande att läsa om hur man tänkt kring Maria i olika tider och traditioner och även om jag ibland med min protestantiska bakgrund kan känna mig främmande för en del saker så kan man i alla fall vara säker på att inför Maria så är det svårt att vara likgiltig. Hon spelar roll och jag tycker det är tråkigt att hon fört en så undanskymd tillvaro i många av våra sammanhang. Valet behöver inte stå mellan en avgudadyrkan eller total likgiltighet. Maria kan få finnas där som den som i sin kropp bar Kristus in i världen, som förebild för hur vi också kan få bli "Kristusbärare" genom att låta Anden fylla oss!

Ett brinnande hjärta...

2009-11-17T12:37:00.001+01:00

...var temat för vår gudstjänst i söndags. Vi hade bjudit in Annika Spalde som talare, hon har skrivit en bok med samma namn. Det blev en jättefin gudstjänst. Annika talade om hur man hos flera kvinnliga kristna mystiker som tex Hildegard av Bingen och Julianne av Norwich kan hitta inspiration till en varm andlighet där Guds kärlek får genomsyra oss och i sin tur ge oss kärlek för hela skapelsen, där Gud finns i hela sin skapelse och att allt som drabbar denna skapelse också drabbar Gud själv. Hon motsatte sig den uppdelning som ofta varit, där vi i kyrkan ofta bara ägnat åt det andliga och inte så mycket åt livet här och nu, men hon försökte visa att allt hängde ihop. Vägen till djupare andlighet kan gå via ett engagemang och inte bara tvärtom. Annika själv är aktiv bland annat i plogbillsrörelsen och hon vittnade om hur hon när hon deltagit i olika aktioner haft djupa andliga upplevelser.

Efter hennes vittnesbörd fortsatte vi med att fira mässa tillsammans och det blev en bra stund. Det var många i kyrkan och jag hade en upplevelse av att många var berörda. Vi har haft lite tätare nattvardsfirande det sista, inte bara en gång i månaden som det var tidigare och jag upplever att detta kanske också är på väg att leda till en större längtan hos många. Jag hoppas och ber att det skall vara så!

Helgen som gått...

2009-11-07T09:21:00.000+01:00

...har jag bland annat:

Scrapbookat cirka 35 julkort:

Jag misströstade ett slag, för det var lite pilligt. Men fina blev dom, så jag är glad att jag inte gav upp.

Jag har stickat ett par dockvantar:

Samtidigt löste jag en väns julklappsbekymmer och en liten docka slipper frysa i jul...

Jag har predikat:

Jag gör det ibland när vår pastor är ledig. Temat för söndagen var Herrens Moder och jag pratade därför en del om Maria. Därför visar jag också den bild som jag också visade i kyrkan igår, min favoritikon. Den föreställer den första pingsten och har Maria i centrum. Orginalet finns på Bjärka Säby.

Tagit en skön vinterpromenad:

Skönt att få lite ljus när dagarna är så korta...

Sammantaget en helt ok fjärde adventhelg!

- Signe bloggar från mobilen!

Konfirmander

2009-11-06T17:57:00.000+01:00

Idag har jag varit och träffat våra konfirmander för första gången igen sedan jag opererades. Idag pratade vi bland annat om Gudsbilder och Gud som Skaparen. De är engagerade och diskussionsglada, flera av dem uttrycker att de vill vara kristna och det är verkligen en sådan energikick att möta dem! Nästa gång skall vi prata om döden, sorg och livet efter detta. Jag brukar då få berätta lite utifrån mitt jobb, hur man kan uppleva döden, vad händer rent praktiskt när någon dör osv. Jag skall också skriva något utifrån den svarta pärlan i Frälsarkransen.

- Signe bloggar från mobilen!

Ännu mer gudstjänst...

2009-11-04T20:30:00.002+01:00

"Var ivriga att oftare samlas till Guds eukaristi och till lovsång av honom..."

"...och bryta ett enda bröd som är odödlighetens läkemedel, ett motgift mot döden så att vi alltid lever i Jesus Kristus."

Det här skrevs före 100 e Kr av Ignatius som var biskop i Antiochia i ett brev till församlingen i Efesos. Han dog martyrdöden i Rom. Hans skrev brev till flera församlingar och dessa finns utgivna i boken "De Apostoliska Fäderna" från Artos förlag. Klart läsvärd!

Meditationen...

2009-11-02T11:01:00.000+01:00

Här kommer den utovade länken till den meditation som jag hade i kyrkan i går. Den utgår från Joh. 4.
Här är själva bibelmeditationen, efter den kommer tre korta reflektioner. I gudstjänsten sjöngs taizésånger mellan varje del och efter den sista reflektionen gick vi direkt över i nattvardsfirandet.
Använd den gärna, men jag skulle bli jätteglad om jag i så fall får feedback på att den har använts!

Vid brunnen i Sykar...

2009-11-01T19:44:00.001+01:00

Nu i kväll har jag varit i kyrkan för första gången sedan min ryggoperation. Så skönt att kunna ta sig dit och att få fira mässa tillsammans med församlingen igen. Vi hade en stilla gudstjänst med taizésånger, ett enkelt nattvardsfirande och sen höll jag en bibelmeditation över texten när Jesus möter kvinnan vid Sykars brunn.

För mig handlar den här texten mycket om törst och längtan och det var framför allt det jag hoppas att jag fick förmedla. Vår längtan efter Gud och efter att få fyllas av levande vatten, men också Guds längtan efter oss. Jesus samtal med kvinnan, där han långsamt och varsamt lockar fram hennes "ja" får mig att tänka på brudgummen i Höga Visan när han säger "Kom, min älskade, min vackra flicka, kom ut".
Han vill möta oss väcka vår längtan och stilla vår törst.

Just nu bloggar jag från mobilen, men i morgon när jag sitter vid en riktig dator skall jag lägga upp dokumentet så den som vill kan läsa meditationen i sin helhet.

Fler gudstjänstfunderingar

2009-10-29T11:17:00.001+01:00

Hur gör vi kyrkan angelägen och tillgänglig utan att vi tappar bort det som är väsentligt? Hur gör vi så att människor som kommer till gudstjänsten och som inte är så "kyrkvana" känner att här finns något som berör trots att man kanske inte är så kyrkvan och förstår allt? Hur kan gudstjänsten, som jag skrev i mitt förra inlägg, vara de heligas gemenskap och samtidigt inte bara vara en rit för de redan "invigda"?
Carina beskriver i sin blogg idag en gudstjänst som kanske inte riktigt blev "användarvänlig" trots att intentionerna säkert var goda.

Jag tror inte att vägen att få fler att längta efter och beröras av evangeliet är att till varje pris göra allt alldeles begripligt och på det sättet till slut även ha tagit bort det heliga.
Jag tror istället att om vi som redan finns i kyrkan verkligen låter oss beröras och låter gudstjänsten spegla mötet med Gud själv så tror jag att de som kommer känner av det. Jag tror att känslan av att gudstjänsten är "på riktigt" är viktigare än att man förstår allt som händer, men jag tror däremot att det är oerhört viktigt att man förklarar det som går att förklara så att det inte rent praktiskt uppstår en massa onödiga hinder. Det är viktigt att man talar om hur man hittar i agendan, man berättar när man skall stå och sitta, man förklarar hur man tänker dela ut nattvarden och hur man gör när man då tar emot bröd och vin etc etc. Detta går att göra på ett sätt så det flyter in i gudstjänsten, men det kräver kanske lite eftertanke. Sen kan det ju ibland vara så att man kanske bara skall slappna av och låta sig inneslutas i liturgi, sånger böner etc, men även då kan det vara bra att man får förklarat för sig att det faktiskt är så det får vara.

Vi kan inte ha gudstjänster som i alla lägen passar alla, men vi kan göra så att alla som vill vara med kan känna att man får vara det.

Ett alldeles föredömligt exempel är vår kyrka på landet, Farhult-Jonstorps församling. Där har man gudstjänster med mycket liturgi som firas i församlingens två medeltidskyrkor. Det skulle kunna vara upplagt för att man skulle kunna känna sig lite främmande, men det man gjort är att man också lagt ner mycket arbete på att förklara varför man gör olika saker och att få männsikor att känna sig välkomna.

När man kommer till kyrkan står det ett par gudsjänstvärdar och välkomnar en och delar ut agendan. Man förklarar tydligt att barnen är välkomna och en del av gudstjänsten och det känns verkligen som man menar det. I agendan så finns det i marginalen hela tiden förklarat vad de olika liturgiska momenten betyder och hur man skall göra. Dessutom firas mässa varje söndag! Man har på bara några år påtagligt ökat sitt gudstjänstdeltagande och betydligt fler röstade i kyrkovalet än riksgenomsnittet.

Så det går att väcka ett ökat engagemang utan att göra avkall på det som är centralt och väsentligt!

Om gudstjänsten...

2009-10-27T16:32:00.000+01:00

Sten-Gunnar Hedin skriver i Dagen idag i en mycket läsvärd och tänkvärd krönika om gudstjänsten som mötet mellan himmel och jord och risken när gudstjänsten allt mer sekuklariseras och liknar vilken underhållning som helst.

Detta är ett perspekttiv på gudstjänsten som jag tycker ibland går förlorat, vi hamnar så lätt i diskussioner vad vi skall göra för att folk skall vilja komma till gudstjänsten istället för att fundera på vad gudstjänsten egentligen är. Vi kanske lägger allt för mycket tid på att fundera över om "vad ger det här mig" istället för att se gudstjänsten som det självklara näringen för min tro. Vi är alla delar av Kristi kropp och utan den gudstjänstfirande församlingens gemenskap så tappar vi lätt vår självklara förbindelse med den kroppen.

Även nattvardens roll i gudstjänsten tas upp i krönikan. Jag har sedan jag kom i kontakt med den ekumeniska kommuniteten på Bjärka Säby för ungefär ett år sedan levt enligt regeln som ju bland annat innebär ett regelbundet nattvardsfirande och jag är förundrad över hur mycket det har fördjupat min tro under den här tiden. Det som är fascinerande är att oavsett om man firar nattvard i det stora eller lilla sammanhanget så är det så tydligt att här är det som skiljer himlen och jorden bara en mycket tunn hinna...

Spridda torsdagstankar...

2009-10-22T12:35:00.001+02:00

Har en dag då ryggen tvingar mig att ta det lugnt, det går segt men framåt, med lite bakslag då och då, men det är nog så det måste vara. Försöker känna förtröstan, tänker att min förmåga, min framtid, egntligen allting måste få ligga i händerna på någon större än jag. Det är bra, jag orkar inte riktigt tänka hur detta hade varit utan den tron. Frågan om hur man kan tro när saker drabbar en är kanske inte relevant, frågan är kanske hur man skulle ha klarat det som drabbar en utan tron på någon som har lovat att vad som än händer finnas där.

Jag ägnar dagen åt att sticka och läsa Johannes Cassianus, dock inte samtidigt...Det kanske vore en idé, att läsa in mer andlig litteratur som ljudböcker. Jag lyssnar ofta mer koncentrerat än jag läser. Förra året stickade jag en hel sjal medans jag lyssnade på Peter Halldorfs inläsning av "Andens folk", finns för gratis nedladdning på här. Oerhört generöst för övrigt. Den sjalen är speciell, varje maska bär en berättelse om Guds handlande i den tidiga kyrkan...

På förmiddagen har jag också lyssnat en del på voteringarna från kyrkomötet, bland annat att man nu sagt ja till att behålla vigselrätten och även viga till samkönade äktenskap. Jag tänker inte uttala mig om äktenskapet djupare teologiska innbörd och om beslutet ur den aspekten var rätt eller fel, jag är för dåligt teoligiskt insatt för det, men jag ser en fara att detta kan leda till splittring, inom svenska kyrkan, inom kyrkan i Sverige och inom kyrkan i världen. Kanske hade det varit klokare att släppa vigselrätten och ha kyrkliga akter för att välsigna juridiskt ingågna äktenskap oavsett?

Hur som helst nu skall jag be min tidebön mitt på dagen. Att trots att jag verkligen just nu känner mig "avsidestagen" för att tala gammalt frikyrkospråk, få vila i en större regelbunden bnegemenskap är oerhört skönt. Jag har också, tack vare goda vänner, kunnat upprätthålla mitt regelbundna nattvardsfirande under den här perioden och det har betytt mycket....

Kärlek...

2009-10-14T12:25:00.000+02:00

Liggandeds i sängen med datorn i knät har jag gjort lite material inför helgens konfahajk som jag tyvärr inte kan följa med på annat än i tanken.
Vi har tänkt att vi skall ha Martin Lönnebos frälsarkrans som något för konfirmanderna att "hänga upp" det dom lär sig på. Därför håller jag på att allt eftersom gör korta sammanfattningar kring de olika pärlorna.

Vår tanke är också att ge ett redskap för att träna sig i bön och stillhet inför Gud. Det är jättespännande och konfirmanderna är entusiastiska.
Idag har jag därför funderat lite kring kärlekspärlorna. Jag tänker att all kärlek, både den mellan Gud och oss, mellan två älskande, den till våra barn, till våra vänner, grannar, människor vi möter, de vi får anstränga oss för att tycka om osv egentligen är av samma väsen. En återspegling av Guds oändliga förutsättingslösa kärlek till oss. Vi behöver inte dela upp kärleken i olika sorter för den kärleken är i sitt väsen hel.

Samuel Ruensson skriver i den lilla skriften "Omvändelsens väg" (Utgiven på Silentium) så här:

Kärleken är till sitt väsen gemenskap, delaktighet och enhet, Den fullkomliga kärleken är uttryckt i treenighetens mysterium. Genom Kristus, genom att Gud ger sig till oss i inkarnationens mysterium, dras vi åter in i den kärlek i vilken vi skapats......Kärleken är den gemenskap där inget är dolt för den andre, där inget är dolt för den andre, där inget finns att dölja, där räddhågan drivits ut och oron stillats."

Kanske blir vår kärlek till de omkring oss helare om vi verkligen vågar överlåta oss till Guds kärlek i oss...

Så här blev förresten det som konfirmanderna skall få...

Två Johannes...

2009-10-10T22:12:00.000+02:00

..., förutom evangelisten, umgås jag med just nu. Den ene är Johannes Cassianus vars texter finns i tre nyöversatta böcker. "Det rena hjärtat", "Det vidgade hjärtat" och "Hjärtats ro". Jag läser är de två första och det är förvånande hur modern har är i sina insikter om människans inre, både våra tillkortakommanden och vårt behov av att leva överlåtet åt Gud.
Den andre Johannes är Joannes av Korset. Jag blev väldigt nyfiken på att läsa mer efter att ha lyssnat på Tomas Sjödin, så jag beställde två böcker "Själens dunkla natt" och "Levande kärleks låga". Jag har inte hunnit börja läsa så mycket med den första boken inleds med dikten "Själen sång" och en strof ur den har berört mig i den situation som just nu är min:

Oh, night that guided me,

Oh, night more lovely than the dawn,
Oh, night that joined Beloved with lover,

Lover transformed in the Beloved!

Uppenbarligen är jag inte ensam om erfarenheten av att det är i det svåra, smärtsamma och mörka som Gud får komma oss till mötes!

Hemma igen...

2009-10-05T12:51:00.000+02:00

Nu har jag varit hemma några dagar och känner en stor tacksamhet över att allt verkar ha gått braoch över att jag inte behöver vara på sjukhuset mer. Jag har varit påtagligt buren av så mångas förböner att jag, trots att det var rejält jobbigt några dagar ändå har kunnat vila i någon slags förtröstan.
Det kan vara ganska jobbigt annars på sjukhus, sista dagarna delade jag rum med två damer som på något sätt drog ner varandra i destruktivt gnäll. Till slut blir sådant lite svårt att värja sig emot, men då var ipoden en välsignelse :).
En god vän till mig kom med Tomas Sjödins "Ett brustet Halleluja" som ljudbok och det var mycket i den som berörde ordentligt. Det är när vi får sprickor eller tomma ytor i livet som Gud faktiskt kan komma åt att göra något och vi får trots smärta, sorg och förluster ändå, nästan trotsigt, sjunga vårt Halleluja som en lovsång till denne Gud även om tonen i vår sång kanske blir annorlunda.
Förutom förböner så har jag också upplevt mångas omsorger på andra sätt. Besök på sjukhuset, telefonsamtal, SMS, mat till familjen levererad vid dörren, en vän som är präst som firade nattvard med mig här hemma igår etc... Tack!!!!!

Tack du unge, entusiastiske....

2009-09-29T15:58:00.001+02:00

....humanist i en YouTube intevju på dagen.se (jag kan tyvärr inte länka när jag skriver från mobilen. Du höjde mitt blodtryck så pass att jag kunde ta mig ur sängen efter min ryggoperation :). I inslaget från bokmässan i Göteborg visas en cemoni där man "avdöps" med hjälp av en hårtork som symboliskt skall blåsa bort "vigselvattnet" och på så sätt befria en från okunskap, oventenskap och "snäv och förenklad världsbild". Man skall
kanske inte raljera för mycket, men någonstans så är det lite ledsamt med en sådan uppenbar okunskap om vad tro egentligen innebär. "Stora syster i vassen" har skrivit ett jättefint inlägg om den gåva Gud ger oss i dopet och som han faktiskt aldrig tar tillbaka, även om vi själva får välja om vi vill använda den gåva vi fått.

Aldrig ensam

2009-09-28T23:37:00.001+02:00

...Men nu är jag alltid hos dig,
du håller mig vid handen...
Ps. 73

Förtröstan...

2009-09-24T06:23:00.001+02:00

Ty till himlen når din godhet,
till skyarna din trofashet.
Ps 57

Eukaristi

2009-09-23T14:34:00.000+02:00

Att så få omslutas av Guds kärlek som man får göra i nattvarden är stort. I löftet som man avger när man går in i den ekumensika kommunitet där jag är med så ingår att man firar mässa en gång i veckan. Jag har levt i detta sedan i december förra året och upptäcker bara mer och mer vilken stor gåva detta är till oss. Nattvarden har alltid varit viktig för mig, men jag har kanske inte alltid låtit det bli så regelbundet. Men jag märker att just regelbundenheten gör att Gud verkligen har fått göra något med mig.
Att Gud just använder sig av vårt vardagliga, en bit bröd och en mun vin och i det ger sig själv helt oss går ju aldriga riktigt att förstå och förklara med vårt intellekt, men på något sätt kan vi förstå det i vårt hjärta. Både Gud och människa, både Gud och jordiskt vin och bröd...

"Stig upp och ät"..."annars orkar du inte hela vägen."

1 Kung 19:7

Förbön

2009-09-23T01:33:00.000+02:00

Vi hade ett sammanträde i kyrkan i kväll. Efter allt diskuterande om hur vår planering skall se ur efter nyår, så bad de andra för mig inför operationen.
Vår församling är en ekumeniskförsamling knuten til baptistsamfundet, missionskyrkan och metodistkyrkan, men i praktiken är ännu fler samfund representerade, tex som jag själv från svenska kyrkan, några från EFK och ganska många från pingst. Detta gör att vi har lite olika uttryck vilket ibland kommer fram, som nu till exempel när jag fick förbön.
Det är så gott att vara buren av andras böner och det var så härligt att känna att var och en bad för mig fast på lite olika sätt allt utifrån sin egen övertygelse.
Det finns mycket att säga om ekumenik, men den ekumenik som föds när enskilda kristna möts och känner igen Jesus i varandra är kanske den som till slut kommer vara den som spränger gränserna på samma sätt som maskrosen bryter igenom asfalten.

Förberedelse

2009-09-22T15:12:00.001+02:00

Jag håller nu på att samla mig inför den ganska stora rygg operation som skall göras i morgon. Detta är min fjärde operation på lite drygt fyra år och jag hoppas verkligen att jag skall bli bra nu.
Det som ändå har varit så skönt den här gången är att jag har känt mig så buren. Det är som om Gud har sagt till mig att oavsett vad som händer den här gången så är han med. Jag säger inte att detta är enkelt, det finns mycket som gör ont och då inte bara i kroppen, men att varje vecka i mässan få känna att Gud älskar mig och att han vill mig väl betyder nog mer än vad vi kan förstå direkt.

Jag litar på din godhet,

mitt hjärta skall jubla över din hjälp.

Ps 13

Diskussion eller samtal...

2009-09-21T18:15:00.000+02:00

Varför är vi kristna så duktiga på att placera in varandra i fack? Varför är det så viktigt att sätta rätt etikett på varandra? Varför är det så mycket diskussion i högt tonläge och så lite samtal där vi är mer intresserade av att förstå den andre än att själva banka in vår egen åsikt?

Jag har funderat mycket över detta och det är något som under lång tid orsakat något som nog nästan kan kallas sorg hos mig.

Ja menar, om man i det ena sammanhanget försvarar homosexuellas rätt att vara delaktiga i kyrkans gemenskap men samtidigt uttrycker att man tycker att det är svårt att förstå Guds vilja här och att man kanske känner tveksamhet i äktenskapsfrågan. Då blir man i det ena sammanhanget klassad som liberal med dålig bibelsyn och i det andra sammanhanget som en homofob bakåtsträvare.

Det är inte alltid lätt att veta vad som är rätt eller fel och vi måste själva ta ansvar för den tolkning vi gör av bibeln, men varför kan inte flera slutsatser få rymmas? Jag drömmer ibland om en kyrka som istället för att diskutera sakfrågor mer vågar vara just kyrka, som vågar inkludera alla som vill tillhöra Jesus.

Därför blir man så glad när man läser sådana här inlägg apropå förre biskopen Bertil Gärtners död, här kan man verkligen ana försoning och förståelse. Sådant berör och inger hopp!

Välkommen!!!

2009-09-21T09:10:00.001+02:00

Jag har sedan ett drygt år bloggat under rubriken "Signe mitt i livet. Tanken där var från början att jag skulle skriva om hela livet, men mer och mer utvecklades den bloggen till en "stickblogg". Även om jag då och då skrivit om annat. Succesivt har jag också fått fler och fler läsare till den bloggen och det har varit fantastiskt roligt.

Samtidigt har jag mer och mer känt en lust att börja blogga utifrån min kristna tro. Jag vill gärna ge reflektioner kring saker jag hör och läser, saker jag jag gjort, livet i församlingen och i den ekumeniska kommunitet där jag är med etc.

Jag har funderat mycket och kommit fram till at jag skall göra det i en separat blogg. Jag tycker egentligen att tron är en del av hela mitt liv och inte något som går att frikoppla från allt annat jag gör, men jag tror ändå att det blir bra att göra så här, så kan den som läser välja. Är man intresserad både av kristen tro och av stickning så kan man ju läsa båda.

Så välkommen hit till "Signe och Livet". Min tanke är att skriva om min relation till Livet med stort L, han som sa att han är "Vägen, Sanningen och Livet"...