När man ingenting förstår...

I söndags förmiddag gick jag inte till kyrkan eftersom jag hade så ont i min rygg. Istället surfade jag lite på datorn och såg plötsligt en massa oroande statusuppdateringar på facebook. Så småningom fick jag reda på att en av scouterna i kyrkan, en 15-årig tjej, kompis med min son som är tolv hade tagit sitt liv under lördagskvällen.





När något sådant här händer inser man hur sårbart allting är. Hur lite självklart det är att man alltid kommer ha varandra. Man inser också hur snabbt information sprids mellan ungdomar och hur viktigt det är att det också finns trygga vuxna med där någonstans.

Vi ordnade igår kväll i kyrkan en minnesstund, först för scouterna och sen för den som ville komma och det var många, både ungdomar och vuxna, som under kvällen kom in i kyrkan, tände ljus, skrev i minnesboken eller bara tog en fika. Många, var naturligtvis väldigt ledsna och det hördes många varför, men där fanns också så mycket av omsorg och omtanke om varandra, så trots detta alldeles nattsvarta, så blev det ändå en väldigt fin kväll och jag hoppas att vi också förmådde förmedla något av hoppet om en himmel och om en Gud som bär och älskar och som nu omfamnat denna lilla ängel som inte orkade finnas kvar i den här världen.

Jag skall bli pastor...

Glömde ju visa min alldeles egna kyrkohandbok som jag fick i samband med teologgruppsmötet igår.





Allt kändes plötsligt lite verkligare. Kyrkan tänker sig verkligen att jag skall använda den här, även om jag inte kan göra allt ännu..

Dopdag...

Igår kväll var jag på vår teologgrupp som brukar träffas ett par gånger per termin i Betlehemskyrkan. Igår kom vår föreslagne kyrkoledare, Lasse Svensson, dit och vi pratade om lite olika saker bland annat om det teologiska grunddokument som nu finns för gemensam framtid. En av de saker vi samtalade kring var dopet. Vi blir ju en kyrka som omfattar olika doppraxis och det har därför varit viktigt att poängtera att dopet är ett och giltigt i hela kyrkan oavsett när i livet det skett.


Det var sen extra roligt att komma hem och fira Moas 10:e dopdag! Vi tände hennes doljus och hon läste själv ur det brev hon fått från vår församling med anledning av att det var just 10 år sedan hon döptes. I brevet som var adresserat direkt till henne så stod det om hur Gud omfamnat henne i dopet och att hon får växa i tro på honom, att Jesus kallar människor att bli hans lärljungar och vänner. Allt skrivet på en nivå som hon förstår. Det var jättefint och dagen till ära hade hon dessutom fått pappa att köpa en prinsesstårta... Det var väl inte riktigt i linje med min fasta, men kändes som ett sådant där tillfälle då det varit mest lagiskt och kärlekslöst att avstå, så jag åt en liten bit...

Askonsdag...

Igår firade vi som många andra kristna över hela jorden askonsdag och för andra gången gjorde vi det med en nattvardsgudstjänst. I år beslöt vi att göra lite annorlunda genom att vi bjöd in till en "mässa vid bordet". Vi hade dukat ett vacker långbord med vita dukar och började med att ett enkelt nattvardsfirande där vi sedan fortsatte gemenskapen med att äta tillsammans. Jag hade gjort en linssoppa och till det åt vi samma slag bröd som vi en stund tidigare delat i eukaristin. Under måltiden uppmuntrades alla att dela lite tankar och erfarenheter kring fastan och när alla ätit färdigt avslutade vi vår gudstjänst med att den som vill kunde få korset tecknat i pannan med askan och där jag fick be för var och en med orden Kom i håg, o människa att du är stoft och åter skall bli stoft. Du får följa Jesus genom död till liv. Hans kärlek omsluter dig och följer dig! Samtidigt spelade en person gitarr och sjöng några sånger och det blev en jättefin stund som sen avslutades med en kort bön och välsignelsen.

Det var första gången vi gjorde så här och jag tror att det uppskattades. Det blev starkt att få dela gåvorna och på något sätt blev även den vanliga måltiden och gemenskapen helgad.

Nu fortsätter fastan och jag tänkt försöka dela mina tankar lite oftare under den här tiden. Jag tänker under fastan försöka avstå från kött och sötsaker så långt som möjligt och försöker dessutom gå upp lite tidigare varje morgon för att kunna ta en lite längre stund i bön. Hittills känns sötsakerna svårast...

Frikyrka eller ej...

Senaste dagarna har det pågått en debatt angående frikyrkans roll och framtid. Det hela startade med en debattartikel där en person välkänd i frikyrkan beskriver sitt beslut att åter begära inträde i Svenska Kyrkan som han beskriver som den naturliga orienteringspunkten i Sverige och han ifrågasätter om inte frikyrkan gjort sitt.
Jag tycker han ställer viktiga frågor även om jag inte delar hans slutsats. Jag har ju på ett sätt gått den andra vägen från Svenska kyrkan till frikyrkan där jag nu varit medlem i över 20 år. Jag har dock aldrig lämnat Svenska kyrkan som jag fortfarande känner att jag också vill vara en del av, mycket för att det är där mina rötter är, det är där jag kom till tro och jag har många vänner och anknytningspunkter dit. Samtidigt var det ju ett slags steg jag tog nu i höstas då jag beslöt att det var inom frikyrkan, närmare bestämt Gemensam framtid som jag vill verka som pastor.
Jag tror att vi alla oavsett kyrkotillhörighet måste fundera var vi har vårt centrum och låta detta komma till uttryck i gudstjänsten, att låta bönen vara vår livsluft, Ordet vår vägvisare och det brutna brödet det som bär våra liv. Sen kan formerna se olika ut, men jag tror att vi måste med medvetandegöra vad vi vill med gudstjänsten och på så sätt bli vaksamma mot sekulariseringen som också påverkar våra liv. Därför var det glädjande att läsa detta som "mina" kyrkoledare skrev i dag och även här framförs en tänkvärd reflektion över det som skrevs i debattartikeln.