Storm och annat...

Det har gått ett tag sedan jag sedan skrev i den här bloggen och mycket har hänt. Bland annat har jag sökt, blivit antagen och nu påbörjat min utbildning till pastor i vårt nya samfund Gemensam framtid. Kanske är detta ett bta tillfälle att börja blogga igen och jag kommer försöka att längs vägen dela lite tankar och reflektioner kring det jag nu får uppleva. Jag tänkte dock börja med att dela gårdagens predikan som jag höll i Lindome kyrka. vi har varje år ett predikant byte och det här året var det jag som fick förrtoendet att representera vår församling, samtidigt som en av Lindome församlings präster kom till oss. Det var en jättefin gudstjänst med både dop och nattvard och väldigt roligt att få dela mina tankar med församlingen där.
Gårdagens evangelietext handlar om hur Jesus stillar stormen och den gammaltestamentliga texten var hämtad från Jobs bok. två texter och situationer som har legat nära mitt eget liv det sista. Jag har känt en stor förtröstan när det gäller det som har med mina studier att göra, men i övrigt är det mycket som har stormat. Det är gott att veta att jag får vara där tillsammans med Jesus i stormen, han som alltid bär...

Predikan 4 sön efter trettondagen, "Jesus är vårt hopp"

I november hade jag glädjen och förmånen att ytterligare en gång få besöka Israel och de Palestinska områdena på Västbanken och för första gången området kring Genesarets sjö.

Att resa till platserna där bibelns berättelser utspelar sig har för mig gett ny inspiration och förståelse i min egen bibelläsning. Inte minst när det gäller saker som geografi, natur och hur vädret är gör att man har lättare att tänka sig hur det måste ha varit när händelserna ägde rum. Men det finns några undantag där detta nästan blivit svårare efter man varit där och den här texten om hur Jesus stillar stormen är för mig faktiskt en av dem. Varför då? Dels för att sjön faktiskt inte är särskilt stor och dels för att när jag var där och fick åka båt ut på sjön så sken solen och sjön var ganska stilla.

Genesarets sjö, eller Lake Tiberias, Lake Kinneret är ca 166 km2 stor och har ett maximalt djup på 43 m. Omkretsen är ca 53 km, det går alltså att cykla runt sjön på en halvdag om man cyklar hyfsat snabbt och inte har en alltför dålig cykel. Den ligger ca 210 meter under havsnivån och är därmed världens lägst belägna sötvattensjö. från sjön rinner Jordanfloden ner mot Döda Havet som ligger på ca 400 m under havsnivån. Båda sjöarna har idag allvarliga problem med att vattennivån sjunker eftersom avtappningen av vatten t.ex. till odlingarna i Jordandalen är större än tillflödet.

Jag roade mig med att jämföra storleken på sjön med andra sjöar och konstaterade att om den legat i Sverige skulle den kommit på plats tretton, mitt emellan Storuman och Stora Lulevattnet. Siljan t.ex. är ca 100 kvm2 större.

Det borde därför inte varit något speciellt märkligt företag att segla över från ena sidan till den andra, maximala längden över sjön är ca 21 kilometer. Förmodligen hade man gjort den här resan många gånger och man gav sig säkert av utan några större betänkligheter, Jesus la sig att sova och allt var frid och fröjd.

Men det som är väldigt lurigt med området kring Genesaret är att på grund av bergen omkring så kan det komma in vindar från Medelhavet och vädret kan väldigt snabbt slå om och sannolikt så tornade ovädersmolnen hastigt upp sig och stormen kom över dem, så hastigt att man inte hann vända eller söka skydd i en närmare hamn.

Här kan vi stanna upp lite för är det inte ofta så här det ser ut också i våra liv när det svåra drabbar? Allting är bra, inget varslar om en förestående fara, men plötsligt har vi drabbats av något. Kanske fanns det tecken innan, men inget vi kanske tog på särskilt stort allvar och så plötsligt står vi inför fullbordat faktum. Vi kan säga att det finns ett för och ett efter det som drabbat oss. Jag råkade själv ut för en ryggskada för en del år sedan som påverkat mitt liv ordentligt och jag kan fortfarande ganska detaljerat minnas vad som hände den där dagen även vad jag gjorde innan det hände. Vi kan känna en längtan att kunna hoppa tillbaka till det som var tryggt och där inget ont hade hänt, men vi vet att det inte går. Även för Job fanns ett före och ett efter. Han levde ett gott gudfruktigt liv med stor familj och välstånd och så plötsligt utan förvarning så rycks allt från honom. I några kapitel före den text vi läste så uttrycker Job just detta “Om det ändå vore som förr, på den tiden Gud vakade över mig”

Frågan som då kommer är vart vänder vi oss när det oförutsägbara drabbar oss, det som vi önska att det aldrig hade hänt.

Berättelsen om lärjungarna som kämpar i stormen tycker jag visar flera aspekter på detta och det är på det sättet en mycket spännande text. För vad är det första lärjungarna gör- Är det att vända sig till Jesus och be honom ordna det hela? Nja, jag tycker det verkar som de försöker reda upp situationen själva först och det är väl egentligen inte så konstigt. Flera av dem var vana fiskare och hade säkert upplevt dessa stormar förr. “-Det här fixar vi!” tänkte de kanske och är det inte så vi ofta gör när något inträffar? Vi försöker ordna det på egen hand ofta, i alla fall är jag själv sådan, börjar vi planera och ordna och försöker lösa problemet och tänker liksom inte riktigt på att blanda in Gud.

Jag tror inte att det är fel att vi använder de gåvor och den erfarenhet vi har för att lösa de situationer vi hamnar i, jag tror inte att Gud vill att vi bara sätter oss med armarna i kors och säger att han får ordna situationen, men jag tror att han vill att vi lägger allt i vårt liv i hans hand. Vi får leva i en grundtillit om att oavsett hur våra liv ser ut så är vi oändligt älskade och att han alltid bär. Kanske vill han ge oss en lyhördhet för att peka på möjligheter vi själva först inte ser och han kanske vill sända människor i vår väg som vill dela vår börda.

Kanske skulle lärjungarna ändå väckt Jesus lite tidigare? Bett honom hjälpa dom med seglen och bett honom vara med?

Hur som helst så verkar det som om lärjungarna, som sagt, försöker ett tag till, men till slut så blir det kritiskt. Båten översköljs av vågorna och plötsligt är det inte bara en besvärlig situation utan de börjar frukta för sina liv och plötsligt är Jesus deras enda hopp och utväg. “-Mästare bryr du dig inte om att vi går under???” är plötsligt deras desperata ord och här är nästa sak jag tänkte lite stanna till vid:

Var uppriktig och ärlig och säg till Gud precis som det är!

“Är du bitter och besviken, har ditt hjärta djupa sår, säg till Jesus vad du känner, våga tro att han förstår.”

Så lyder början på tredje versen av psalm 48, “Vilken vän vi har i Jesus”.

Jag tror vi alldeles för ofta har en tendens att vi lindar in vår bön, precis som om vi måste lägga saker tillrätta inför Gud, men jag tror att är det någonstans vi kan var helt ärliga och uppriktiga så är det inför Gud. Han tål det!

“Vakna! Varför sover du, Herre? Res dig! Stöt inte bort oss för alltid! Varför döljer du ditt ansikte och glömmer vår nöd och plåga?”

Så står det i psaltarens 44 psalm och just Psaltaren är ett väldigt bra exempel på hur vi faktiskt kan och får uttrycka oss inför Gud. Att be med psaltaren kan också hjälpa oss när vi inte riktigt själva får fatt i orden. För i Psaltarens 150 psalmer så finns alla våra känslor fångade inte minst de här lite svårare känslorna av sorg, oro, ånger och frustration av att inte förstå vad Gud gör.

Och jag tänkte här återvända och göra en liten utvikning om Job.  Jobs bok är en bok som i alla tider fascinerat och gör så fortfarande, för den ställer på något sätt de där frågorna vi alltid brottas med. “- Vad gör vi när lidandet drabbar oss?” “- Varför just jag?”  “-Var finns Gud nu?”

Jag brukar lyssna på P1 och under hösten har Job varit aktuell i teateruppsättning på judiska teatern i Stockholm och det har varit flera samtal och diskussioner just kring detta med lidandets varför... Spännande att bibeln berör så, även i Göteborgs stadsteaters uppsättning av Bibeln som har premiär i februari tas, vad jag har förstått, berättelsen om Job upp.

Den text vi läste är hämtad från slutet på Jobs bok och bakgrunden är kort att Job är en rik och mycket lycklig man, som trots sin rikedom också är en rättfärdig man. I inledningen får man ta del av ett samtal mellan Gud och “anklagaren”, där anklagaren säger att det inte är så konstigt att Job är from och gudfruktig när han har det så bra. Gud låter då anklagaren drabba Job med all slag olycka. Därefter kommer tre vänner på besök till Job, de försöker trösta honom, men allt eftersom går deras tröst mer över i anklagelse. Job måste ha syndat eftersom så mycket ont har drabbat honom. Trots allt detta så framhärdar Job både i sin fromhet och sin oskuld,

“-Aldrig jag ger er rätt! Till min död vidhåller jag min oskuld”

Det jag tycker är både spännande och befriande det är att han också är ärlig inför Gud med vad han känner.

“-Därför lägger jag inte band på mig, jag vill ge ord åt min smärta, klaga i min bittra förtvivlan” säger han t.ex. i kapitel 7.

Så säg till Gud precis som det är även när du är arg på honom och det känns som om han sover och inte bryr sig!

Men samtidigt som vi får vara helt ärliga inför Gud, så ska vi också vara medvetna om att vi aldrig kan diktera villkoren för vad han skall svara på vår bön, men vi får lägga hela vårt hopp hos honom och lita på att han har helheten och kontrollen och det är det sista jag tänkte stanna till inför.

Lärjungarna uttrycker sin nöd och Jesus stillar stormen, lugnet lägger sig och det blir tid för eftertanke. Man kan studsa lite för Jesus fråga här “-Varför är ni rädda?” “-Har ni ännu ingen tro?” “-Var är er tro?” står det i Lukas beskrivning av samma händelse. Vid första anblicken så kan man nästan bli lite provocerad här. Lärjungarna har upplevt att de varit nära och dö och Jesus anklagar dem för att inte tro ordentligt. Eller är det detta han gör? Nej, jag tror inte det. Jag tror att det Jesus vill säga till sina lärjungar och det han vill säga oss i den här texten mer handlar om modet att släppa taget. Att inse att han alltid ha kontrollen, det beror inte på vår förmåga, utan vi får lägga våra liv i hans hand. Hur han svarar på vår bön är hans sak och jag tror att det är detta vi kan läsa även i texten från Job. Vi har aldrig hela bilden, vi får nog i den här världen kanske inte svaret på varför vi drabbas av sjukdom, sorg etc., men det vi kan veta är att Gud älskar oss och att han har kontrollen. Han har satt ett stopp för ondskan “-Hit men inte längre skall dina stolta vågor hejdas”

Vi får lägga våra liv precis som de är i händerna på honom som tagit allt detta med sig på korset. Om en stund skall vi fira nattvard och för mig har det blivit en sådan tröst att när brödet bryts i liturgin så finns allt det jag bär på med där. Jesus har tagit det med sig allt det som känns tungt och hotfullt upp på korset, men han har också tagit det med sig i sin uppståndelse och med den vetskapen får vi leva och dö med honom. Paulus hade den insikten: “Till honom står vårt hopp, han skall rädda oss”

I Psaltarens fjärde psalm står det:

Svara mig när jag ropar, Gud, du som skaffar mig rätt. Du öppnar vägen när jag är trängd.

Låt det bli din bön när du inte ser någon utväg. Gud öppnar en väg för dig. Kanske inte den du själv tänkte först, men en väg där du får gå med honom. Helt i hans hand.